Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 september 1855, sida 3

godt stycke ladrilvet 1 den lerblanaade jordmänen, så att han saknat tillräcklig kraft att göra sig fri. IAAg — Styckegods. En tankspöldd råfvare. Den feta, stenrika engelska bryggaren Lister varseblef, under sin resa genom Dewonshire om sommaren 1839, en nära invid landsvägen belägen skogsdunge af utmärkt skönhet. Dagen var het och qvalmig, men skogsdungens trän inbjödo vandrande till skugga och svalka. Bland lummiga grena: qvittrade foglarne så gladt, från den blomste-prydda eräsmatian doftade ljus vallukt, och allt ibland susade en lätt vestan ind genom asparnes kropor — ack, hvad allt var skönt. i Så tyckte också vår skeppundsvigtige bryg:are. Håll Jack! ropade ban tll sin drang. som körde. Jack holl, hr Lister framtog sin matsäck. steg ur vagnen, befallde Jack att köra ett stycke fö ut, och begaf sig sedan i skogsdungen, lägrade sig under ett träd, och bö jade intagandet a! en grundlig måltid. Ack hvad den beefsteken, plompuddingen och portern smakade förträffligt i det gröna! Vår massive bryggare åt och drack till des han blef nästan hälften mera massiv än eljest. Slutligen, då han hunnit att fullkomligt mätta sig, lade han sig helt makligt på ryggen och insomnade. Hen hade sofvit ungefär en timma, då han plötsligen väcktes af en duktig puff i högra sidan. Hastigt uppslog han ögonen och hvad tycks — framför honom stod en annan gentleman af ingalunda fashionabelt utseende, och hvilken höll en spänd pistol midt emot den stackars bryggarens hjerta. -Er börs, Mylord! if you please! yttrade röfvaren ganska lugnt. — ÅFör tusan! sade bryggaren för sig sjelf, det der är en böflig röfvare; han kallar mig Mylord; således måste jag väl i mitt ansigte hafva någonting Mylordskt, som jag hittills icke märkt. Jag vill vara hoslig tillbaka och gå hans önskan till mötes. Se här, min herre, har ni min börs. Ers Exellens, återtog röfvaren, denna beredvillighet kommer mig att hoppas, det ni täckes ursäkta om jag också begär ert ur. Ållt bättre och bättre, tänkte bryggaren; han måste anse mig för ett riktigt högdjur! Men för hvem? Kanske för hertigen af Wellington, eller för franska Ambassadören, eller för — — If you please! ropade nu röfvaren med en tordönsstämma, och riktade åter pistolen emot bryggarens hjerta; ty dennes länga dröjsmål hade gjort vår skogsriddare otålig. Straxt! straxt!4 genmälte den bestörte bryggaren och framräckte uret. Der är det. Röfvaren smålog, strök på foten och tackade aldra ödmjukast. — Då Ers Durchlaucht täckts förära mig både börs och ur, vågar jag hoppas att Ers Durchlaucht tillåter mig få er näsduk. Jag är just nu besvärad af den förfärligaste snufva och ers durchlaucht, som tvifvelsutan har ett medlidsamt hjerta — — if you please! Durchlaucht, Durchlaucht! hviskade bryggaren för sig sjelf — möjligtvis tager ban mig för prins Albert af Koburg, som snart skall förmäla sig med vår unga drottning Victoria. — Och sedan tillade han högt: Rätt gerna, min vän, allt hvad jag eger står till er tjenst. Eftter så är — fortfor röfvaren — (lärer det ej falla Ers Duchlaucht otaligt om vi byta rockar; Ers Durchlauchts rock är bättre än min, — — if you please. Bryggaren tyckte detta gå något för långt, men hvad skulle han göra? Röfvaren slankerade med sin pistol sramsör hans näsa. Bytet skedde. Röfvaren och bryggaren åtskiljdes efter djupa bugningar. Den förre lopp med hjortens snabbhet inåt skogen och den sednare lika snabbt utåt landsvägen till ett närbeläget värdhus. Han inträdde i värdshuset, kastade sig andfådd på en stol och reqvirerade — utan aut taga i betraktande sin ögonblickliga fattigdom — en flaska portvin. Efter att hafva tömt ett par glas, började han tänka på betalningen. Månne ej röfvaren kan hafva lemnat några shilling i sina sickor? suckade han. Jag vill undersöka. Af en händelse instack han handen först i bröstfickan. Och se — här fann han börsen, uret och näsduken och dessutom femtio guinger. God dam, utropade han dä, och gned händerna af glädje. — Den der röfvaren, som hade ett så bistert ansigte, kallade mig först Mylord, sedan Exellens och sist Durchlancht, och till råga på allt skänkte han mig femtio goda guinåer; tvifvelsutan menade han ej illa med mig. Hr Lister lyckades att snart återfinna sin trogne Jack, som på utsatt ställe afvaktade naus ankomst. Resan fortsattes utan vidare hinder. Vår bryggare hemkom helbregda både till kropp och själ, berättade den underbara händelsen för de af förvåning gapande grannarne, och slutade sin berättelse med den förklaring, att de engelska röfrarne ej äro så farliga som de se ut. Om de underkurer, som verkställts af den nyligen i Stockbolm arresterade f. d. korrektionisten Lundqvist, uoder hans vistande å torpet Rangelsbo i Sunds socken i Östergöthland, meddelas följande: För ungefär ett halft är sedan började det rynte gå, att på förberörde stålle bodde en man som kunde kurera alla möjliga sjukdomar, låta återbära stulet gods samt förutsäga menniskors blifvande öden. Sin konst skulle han hafva lärt ef en finsk doktor under hvilken han studerat i flera år; äfven lär han uppgifvit, att ban köpt sitt vetande af vetenskapsakademien för 500 rdr bko, och som bevis derpå uppvisat ett plakat, hvars innehåll ingen kunnat få reda på Detta med blixtens snabbhet kringförda rykte föll genast den lätt-trogna och vidskepliga allmogen på läppen; med ens blef han öfverlupen med besökande från såväl kringliggande som ock 15 å 20 mil aflägsna orter. till den mängd att 3 å 4 dagars väntetid för de fleste ej var ovanligt. Hvarje person måste för erbållet råd erlägga 16 sk. banko, utom för medikamenter, och stannade de sjuke hos honom, utpressade han ofta 15 å 20 rdr för sitt besvär. Måndagarne voro de mest besökte, ty då anställde han bad, som kostade 10 å 15 rdr stycket, och för att komma i tillfälle att få ett sådant, öfverenskommo 10 å 15 personer om kostnaden och badade den ena efter den andra uti samma bad, qvinnor och karlar om hvarandra, n. b. under hans tilldeon GgZä3 17