Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 september 1855, sida 1

Hon betviflade ej ett ögonblick att hennes sjukdom var dödlig. Redan nästa dag ville hon skrifva ett bref till Lello. Om jag upp skjuter det längre, skulle jag ej ens kunna tega sarvål af honom, sade hon. I grefvinnans frånvaro skref en ung nunna följande bref efter hennes diktat: ePåminner Du Dig, Lello, att vi en gång kommo öfverens om att aldrig gå till hvila någon afton utan att först försonas med hvarandra? Låtom oss då göra det, min vän, ty jag kommer nu att sofva länge. Jag måste i går morse intaga sängen med en våldsam feber — det ser ut att vara typhus. Den gode doktorn försäkrar, att man nästan aldrig dör deraf, men jag, jag vet bättre, att jag ej går igenom. Det är min egen skull; jag har tillbragt alltför många nätter med att bedja, och jag har sastat alltför ofia. Jag borde hafva vetat, att man ej ostraffadt leker med sin helsa. Sok ej någon annan orsak till min död: den är staflat för en lång oförsigtighet. Min mor tror, att luften i klostret skadat mig, men doktorn påstår att detta ej är fallet; jag tillskrifver Dig detta, på det Du ej må göra Dig någon förebråelse. Du kan ändå ha tillräckligt att sörja ölver! — (Forts.)