Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 september 1855, sida 3

Förlåt min sorg! Jag skulle bära Ditt fall kanske, men ej dio skam. Ty det är skymf hvad j begären: Att nu bevisa tro och huld Mot den, som mordbränt mellan skären Och stulit våra landamären, Der han ej köpt dem för sitt guld. Fritt säger jag: att den, sem sigtat Blott en minut deråt, i det Begått ett crimen lese, rigtadt Mot svenska hafdens majestät. Förr må då Östersjön, den djupa, Begrafva oss med all vår blygd, Och himlahvalfvet med sin kupa Liksom ett stjernströdt kistlock stupa På vår förrådda sosterdygd! Nej! skona vargarna i skogen, Som bruka roffa oförstäldt, Och skona snigeln under plogen, Andock han dina skördat fällt, Och skona den hvars tunga senast Med falskhet kom och hala ord Och sedan öfverföll dig genast — För oss och czarerna ollenast Finns icke rum på samma jord. Det är er ofö rättad samtid, En öfverändakastad verld, Vår hela forntid och vår framtid Som ropar efter våra svärd. Det regelbundna samhällsskicket Star shälf ende på alla håll, O! lemna det ej servt i sticket, Stå upp och fatta ögonblicket I hennes vida mantelfåll. Af allt vi sångare fått främja Vi velat ett egentligen: Bekämpa derna falska sämja Så enskildt som offentligen. Men bvartill tjenar det att ropa? Jag rycker röret från min mun Och sätter mig, som allihopa. Med kruka i min hand och skopa Och öser ur idyllens brunn. Men pekar Sverges kung mot öster Och slår man då ett kalfskion än, Så kanske bland så kära röster Vi också få vår röst igen. Vår röst? O, Gud! vi skola tiga Och ödmjukt stå och lyssna sein Och i vårt kummel gladeliga Med lyran stum på armen stiga Blott Sverge får sin röst igen! Talis Qualis. a a a a ige sön Ta eV FFFF