Sveaborg, ) Hur ofta fick ej tanken löpa Emellan oss och Sveaborg! Hur ville vi ej gerna köpa Med blod hvar sten af Sveaborg! Fanns det en plan vi gömde inne Så var det bämd för Sveaborg; Det hopp, som upprätthöll vårt sinne Och som var årsbarn med vårt minne, Var det ej alltid Sveaborg? Och dagen står nu med sin gloria På askan efter detta rum, Som hämneren af vår historia Och som vårt evangelium. Så blef vår tillit ej bedragen, Hvad störst, hvad bäst vi boppats på: En fläck ifrån vår sköld är tvagen Och öfvermodets rese slagen Som Polyfem uti sin yråMen vi — vi snärjas än i nätet Af orklösbet och vankelmod Och stödja ryggen åt belätet, Som lifnärt sig med Sverges blod! Då England öfver sina döde Sin flagga sveper, stolt och fri, Och Frankrike (det bimlen stöde!) Hon, verldens bopp och verldens öde, I döden går — hvad göra vi? Är det den slägt, som en gång hvälfde Historien ensam på sin rygg Och alarig i ett knäveck skälfde, Men gick sin väg, och gick den trygg? Vi, som om vestanväder hviska När det från östan blåser in, Vi — ättlingar af män, af friska, Som voro med om j-mt att piska Siberiens björnar ur sitt skinu? O mina fäders land, du kära, I grämelse jag träder fråm; ) Ur A.-B,