Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 september 1855, sida 1

— Ännu i afton skall jag lemna er tusen scudi; ni ger mig ett qvitto för tvåtusen. — Men ni erbjöd mig ju i går tvåtusen. — Ja, men då kunde jag ej erbjuda er Menico. Såsnart handeln var afslutad, skyndade Amarella in till sin fröken. Tolla satt framför ett litet svart bord med lutadt hufvud och nedhängande armar. Hon hade börjat ett bref till Lello, hvilket hon ej egde mod att sluta. Under den sista veckan hade hon lidit af ett besynnerligt illamående. Hennes aptit aftog med hvarje dag, och hur mycket hon bemödede sig, uppsteg hon vanligtvis från bordet utan att haf va förtärt det ringaste. Hennes okufliga energi, hennes fasta vilja öfvergaf henne ester hand liksom vinet flyter ur en spräckt kristallflaska. Alla hennes sinnen, som förr voro så lisliga och skarpa, voro nu slöa och döda: hon tyckte att solen mistat sin glans, att luften var kali, att musiken var klanglös. Hennes ung: domsfyllighet var försvunnen, hennes kinder ihåliga och hennes blekhet förfärande. Hennes stora ögon hade en mörk och förtviflad skön het, och deras glans såg ut som ville den slockna. Hennes händer voro så svaga att hon ett ögonblick innan Amarella inträdde til henne, tappat pennan såsom en alltför tung börda. Vid hennes fötter låg en näsduk, fläc