stora, ull sina 10der oberaktttts4 e on proklamera folkens oafhängighet och kalla nationaliteterna till vapen? Det förra är att ställa sig på en gisven grund, att bibehålla en ståndpunkt, på hvilken man visserligen befinner sig i en skef ställning till motståndaren och handlar med bundna armar, men icke destomindre möjligen kan uppnå något resultat af sina bemödanden; det sednare vore att beträda en alldeles ny bana, att kullkasta den mer än tvenne århundraden gamla europeiska jemvigtsbyggnaden, men på samma gång nästan ofelbart krossa det ryska ioslytandet, som så olycksdigert tyngt på Europa. Att vestmakterna ej redan beslutat sig för detta sednare, ehuru mången röst höjt sig derför, är lätt förklarligt, då omständigheterna ännu ej tvingat dem till detta det yttersta steget, och de konsiderationer som hindra dem uttaga det, äro många, vigtiga och djupt rotade i jemvigtspolitiken. Napoleon II är för öfrigt ej entusiast för nationaliteternas oafhängighet, enligt hvad hans antecedentia visat, i trots af herr Belmontets vackra påstående, att den förkroppsligade demokratien i Napoleons person satt kejsarkronan på sitt hufvud. Men Frankrikes kraftfulle herrskare är framför allt en handlingens man, som förstår att bedöma situationerna och rätta sina åtgärder derefter; och låge det i hans intresse, skulle han sannolikt ej rygga tillbaka för hvilket steg som helst, äfven om derigenom sekelgamla förhållanden skulle ramla. Det onda, hvaraf Europa lidit och lider, är emellertid sådant, att en grundlig förändring förr eller sednare måste åstadkommas och dess politik byggas på en alldeles ny grundsats. Sedan mer än 200 år har den så kallade jemnvigtspolitiken varit den Europa rådande. Eröfrarne, delande länderna sig emellan, ville åt sina efterkommande försäkra en lugn besittning af hvad de tagit till sig; för att åstadkomma ett sådant status quo, blef det statskonstens hufvuduppgift att låta det ena dynastiska intresset motväga det andra och söka förekomma hvarje vådlig makttillökning på ena eller andra sidan. Dessa bemödanden kunde emellertid ej förekomma vidtomsattande krig, som tid efter annan gifvit Europas karta en annan gestaltning; men hvarje ny reglering, hvarje I nytt fördrag har blifvit åberopadt såsom grundvalen för en stadigvarande fred, och såsom den codex, enligt hvilken alla tvister mellan stater och dynastier skulle slitas. Genom denna politik hafva kontinentens folk, med undantag af dem på dess vestliga och nordliga gränser, blifvit godtyckligt handterade såsom vigter i politikens vågskål och fördelade mellan dynastierna, alltester som dessas ömsesidiga afundsjuka eller herrsklystnad dikterat. Kongressernas de i kreter hafva usurperat nationernas rättighet att bestämma öfver sig sjelfva, och eröfringsrätten, den starkares välde härigenom bhfvit sanktioneradt såsom politisk princip. Nationaliteternas i naturen grundade rätt till oafhängighet har uppoffrats för en godtycklig och vidunderlig jemvigtsbyggnad, som efter hvarje storm måst Jappas och repareras. Ett sådant system är mer än alla andra fiendtligt mot nationernas trefnad och lycka. Den enda grunden för en stadigvarande fred är ömsesidig aktning och vänskap mellan folken, och dessas fria umgänge med hvarandra, hvarigenom i andligt och materielt hänseende en mängd intressen uppstå, som göra kriget så godt som omöjligt. Ett lifligt utbyte af produkter mellan tvenne nationer är ensamt en starkare damm mot kriget, än alla kongressbeslut i verlden. Jemvigtspolitiken har deremot utsått frön till hat mellan folkstammarne, till misstroende mel lan styrelserna och grundlagt förhållanden, under hvilka moraliskt och intellektuelt framåtskridande har att kämpa med de största svårigheter. Hvad rigtning skall folkandan och nationalkarakteren i sin utveckling taga, när suveränen kan disponera sitt folk, såsom den ryske adelsmannen öfver sin träl? Hvarhelst en furste herrskar på grund af eröfringens rätt eller erhållit sin thron såsom gåfva af diplomatien, der blir det för lugnet och det bestående nödvändigt att underhålla folkets okunnighet, vidskepelse och djuriskhet, ty ju större civilisationen och ju lisligare det nationella medvetandet blir hos ett sådant folk, med desto större otålighet skall det afvakta ett gynnsamt ögonblick, för att afkasta sina bojor. Det så kallade jemnvigtssystemet är sålunda ingen garanti för freden och folkens valbesinnande. När en afjemnvigtskrafterna ökats och känner sig stark nog att verka på egen hand, är det slut med helgden af kongressbeslut och diplomatiska akter. Så har Ryssland nu vext de öfriga öfver hufvudet och vädjat till vapenlyckan. Dess erösringsförsök är efter det rådande systemets princip, strängt taget, berättigadt, ty jemnvigtssystemet har sanktionerat er öfrarens rätt och nationaliteternas omyndighet och då man sanktionerar eröfringen, rättfärdig I I