Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 31 augusti 1855, sida 2

att anmoda bevakningsbesålhafvaren löjtnant Palm att infinna sig hos Bruno, emedan det vore anledning förmoda, att Långström nu ville bekänna, det han föröfvat stölden, hvilken underrättelse Ros ock genast meddelat åt bemälde löjtnant. 6:0. Bevokningsbefälhafvaren löjtnant Palm, att han icke kunde erinra sig hvarken att han innevarit hos Bruno samtidigt med Långström eller att han ens af Ros erhållit underrättelse samt att han icke heller egt kännedom derom, stt de ifrägavarande fångarne blifvit från cellerne till Bruno upphemtade. 7:o. Fongelsedircktören hr major Gyllenhammar, att han, som betvislade, att den här ofvannämnda våldsamma behandlingen verkligen blifvit emot de ifrågavarande fångarne utöfvad, saknade all kännedom derom, att de, på sätt omförmäldt är, varit från cellerne till Bruno uppförde, samt att med Berggrens uppgift om hans förflyttning från cell till gemensamhetsrum förhölle sig sålunda, att Berggren, som vid af direktören anställde förhör uppgifvit sig med andra fångar, dem han då ej kunde namngifva, vilja styrka, att han, då stölden föröfvades, befunnit sig å annat ställe, erhållit direktörens tillstånd att besöka de fängelserum, der nämnde fångar skulle finnas; dock hade direktören dervid meddelat föreskrift, a t en af vaktknektarne skulle tillse, att inga våldsamheter emot Berggren derstädes utöfvades. Förböret, som nu för dagen afslöts, skulle i morgon fortsättas. Den 17 Juni. 8. d. Med anledning af lifstidssången Berggrens klagan öfver den våldsamma behandling, som inom fängelset skall hafva öfvergått honom sawt lifstidsfångarne Landerholm och Långström, blef, på begäran af fängelsedirektören herr majoren Gyllenhammar, som befarade, att hvad vid förhöret förliden gårdag förekommit kunde gifva anledning till den föreställning, att något prygeleller misshandlingssystem inom fängelset vore rådande, nu, efter slutad gudstjenst hela fångpersonalen, som ej å sjukhus eller å cellfängelset förvarades, uppställd på borggården och af fängelsedirektören uppmanad att tillkännagifva, om någon slags missbandling mot densamma utöfvats, hvarjemte med anledning deraf, att åtskilliga fångar vid mönstringen klagat deröfver, att de vore hatade af bevakningsbefälhafvaren löjtnant Palm, på dennes begäran fångarne jemväl uppmanades att nu uppgifva, om något sådant hat gifvit sig tillkänna genom någon mot dem begången oleglig handling. Då, oaktadt desse dertill erhållne uppmaningar, ingen af fångpersonslen med någon klagan framträdde, men flere fånger deremot tillkännagäfvo, att den behandling de härstädes rönt varit bättre än å andra straff-fängelser, förklarade mönstringsförrättaren, att, ehuru det för honom visserligen varit högst smärtsamt att erfara, det någre bland fångarne kunnat inom fängelset blifva föremål för den omenskliga behandling, som vid mönstringen öfverklagats och utgjorde föremål för särskild undersökning, vore det dock glädjande att nu förnimma, det ingen af fångarne ansett sig ega skäl att framställa sådan klagan mot nägon annan bland tjenstepersonalen än den ende, som nåmnde våld begått; och ansåg mönstringsförrättaren, till förekommande för framtiden af våldsamheters utöfvande inom fängelset, sig nu böra dels strängeligen åtvarna fångarne att nogrannt ställa sig till efterrättelse de för ordningens upprätthållande gällande föreskrifter och hvad dem af deras förmän anbefalltes, dels ock till fängelsedirektörens och tjenstepersonalens esterräuelse meddela: att den fånge, som mot bevakning eller medsange utöfvar våld eller på annat sätt byter mot stadgad ordning, genast skall afföras t:ll cell och der afvakta det beslut fängelsedirektör, som om forhällandet genast bör erhålla rapport, kommer att i anledning deraf fatta; men att deremot hvarken bevakningsbefalhafvaren eller nagon bland vaktbetjeningen må tillata sig att i annan ordning, eller af sjelstagen makt fånge afstraffa eller våldföra, samt att den af vaktbetjeningen, som hädanefter mot förmodan härmed skulle beträdas, skall, utom det ansvar hvartill ban för öfiigt enligt lag derföre kan göra sig förfallen, genast skiljas från sin innehafvande tjenst såsom vaktbetjent vid fängelset. Härefter fortsattes det nästl. gårdag hållne förhör, dervid, sedan det då förde protokoll blifvit uppläst och af samtlige vederbörande till riktigheten erkändt, lisstidssängen Berggren tillade, att Berggren samma afton, som han 1:a gången varit lagd i krumm, blifvit ytterligare en gång upphemtad till Bruuo af vaktknekten Andersson, hvilken, dä Berggren ej velat medfolja, hotat att föra honom dit med våld, samt att Berggren vid inträdet i Brunos rum der funnit Landerholm, som varit lagd i krumm för att förmås till bekännelse af stölden, hvilken de då båda påtasgit sig, hvarefter de blifvit nedförde till bevakningsbesälhafvaren, som upptecknat deras bekännelse. Efter det nu upplyst blifvit, att vaktknekten Andersson vore på permission från staden bortrest, förklarade bemälde bevakningsbesalhafvare löjtnant Palm i anledning af Berggrens nyssberörde uppgift, att Bruno efter kl. 8 en afton i Februari månad nästl. år nedförde Landerholm i bevakningsbefälhafvarens expeditionsrum, hvarest Landerholm då erkände sig hafva föröfvat stölden, men Palm kunde ej erinra sig, att Berggren äfven till honom blifvit nedförd. Tillspord om Palm gifvit ordres att nedföra Landerholm från cellen, gaf Palm dertill ett nekande svar, och vidare tillspord, huru fångarne kunnat utan Palms vetskap uttagas ur cellerne, då det, jemlikt 8:de punkten uti de den 28 Febr, 1850 för cellfängelset meddelade föreskrifter, är bevakningsbefalhafvarens pligt att från mörkningen till dagningen förvara nycklarne till cellerne, svarade Palm, att sådant kunnat ske emedan nyckeln till hans expeditionsrum, hvari nycklarne till gcellerne förvaras, alltid, då Palm vore frånvarande, innebades af den vaktknekt, som postade vid fängelsets port, hvarjemte Palm på ytterligare till honom framställde frågor förklarade, att han vid återkomsten till sitt nämde embetsrum, der han skall tillrioga nätterne, icke plägade göra sig underrättad, om någon af vaktknektarne under tiden besökt cellsangarae och ännu mindre om anledningen till så beskaffade besök; anhållande Palm att få i protokollet antecknadt, att i hans förvar funnos icke allenast de nycklar, som nörde till cellerne, utan äfven straff fängelsets öfriga aycklar till ett antal af nära ett hundra. På predikanten Nordbloms begäran tillspordes Bergzren, huruvida förre sangpredikanten Heimer, på sätt ett af fängelsedirektören fördt protokoll innehåller, skall hafva uppmanat Berggren att framkomma med engifselse om lidna misshandlingar, hvartill Berggren arade, att hr mojoren Gyllenhammar skulle hafva ippmanat Berggren ull en sådan uppgift, hvilket Bergren ock nu vidhöll, oaktadt han allvarligen åtvarna