sar är död, han är herre öfver sin sörmögenhet, och det sinnes ingen som har rattighet att affordra honom räkenskap för hans handlingar — hvad kommer då åt honom, eftersom han med all magt vill ha mitt samtycke? Vet ni hvarför? Jag vet det, och det är en hemlighet, som jag kan ansörtro er, eminenza. Lello begär mitt samtycke, för det han vet alt det finnes en högre makt, som förbjuder mig att ge honom det. — Och hvilken röst kan väl tala högre än heder, pligt och samvete? — Det kan en aflidens sista vilja. Öfversten närmade sig kardinalens länstol och sade i hemlighetsfull och högtidlig ton: — Gud allena och jag hafva hört min högt älskade broders, den allidne furst Coromilas, sista ord. Denne förträfflige fader, denne utmärkte kristne, efterlemnade åt mig, innan han ingick till den eviga lycksaligheten, de bestämdaste befallningar rörande hans familjs ära och lycka. Man hade underrättat honom om det hemliga och utan tvifvel oskyldiga förhållande, som rådde mellan hans son och den unga Vittoria. Han ogillade det fullkomligt, af skäl dem han aldrig yppade och som nu äro begrafda med honom. Allt hvad jag vet, och hvarom Lello heller icke är okunnig, är att fursten förbjudit mig gilva min välsignelse till