Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 augusti 1855, sida 2

Theater. Jeanne Gaspard de Vernezobre, eller: hur en konung bygger hus, tidsmålning i 4 akter af Charlotte Birchpfeisser, gass i Tisdags för första gången å vår theater. Ideen till detta stycke är helt enkel: en ung, yster flicka, som efter åtskilliga små, slutligen genom hennes egen fintlighet lyckligt lösta, förvecklingar, får sig en man efter sitt eget hjertas val. På denna eukla grund har Charlotte Birchpfeiffer med sin kända utmärkta förmåga lyckats bygga en ganska underhållande fyra-akts-komedi. Åskådaren följer med intresse pjesens gång, utan att tröttas al en mängd konstiga intriger. Karaktererna äro fint och sannt tecknade, dialogen lislig och underhållande, och handlingen går raskt framåt. Den tacksamma tiselrolen utfördes af mslle Nordgren på ett ganska lyckadt sätt, och förtjenar isynnerhet mslle N:s spel uti 3:dje aktens slutscen, der hon så fintligt förstår fånga den gamle Gundling, (hr Sljernström), allt erkännande. Bland öfrige medspelande tveka vi ej att sätta i första rummet fru Kinmanson, som, ehuru innehafvande blott en birol, dock utförde denna med den täckaste naivet och grace. Hr Lagerqvist såsom den gamle franske sekreteraren var äfven ganska lyckad, dock gjorde den måhända något öfverdrifna fransyska liflighet, hvarmed rolen återgafs, det stundom något svårt för åhöraren att sölja med?. Den äfvenledes för första gången härstädes gifna esterpjesen kassiesörbudetaf förs. till -Wermlanningarne försätter oss tillbaka till de första åren af hertig Carls, sedermera konung Carl XIII:s, förmyndareregering. Stycket spelar på den dag, då kaffeförbudet, detta olycksaliga förbud, som med helgerånande hand ingrep i en af familjelifvets ädlaste njutningar, det mångbeprisade och mångbesjunga kaslerepet, trädde i verksamhet. I den Kanellska familjen har ifrågavarande förbud åstadkommit en ordentlig revolution. Fru Beata (mslle Lindmark) går så långt, att hon redan fullt och fast beslutat lemna -det bistra Thule, der hon ej längre obehindrad, och utan vådliga efterslangar från polisens sida, får njuta sin älsklingsdryck. Hennes beskedlige man, kommissarien Kanell (hr Zetterholm) måste nolens volens lofva att göra sällskap. Lilla dottern Aurora (mslle Lindahl) protesterar väl emot beslutet, hvarpå ej heller är att undra, då hon i hufvudstaden, der händelsen tilldrager sig, har en hjertans kär, notarien Wivallius (hr Arlberg); men detta tjenar till intet. Mammas vilja står fast. Emellertid beslutar man att ännu en gång i fulla drag njuta af den gudadryck, från hvilken man nu med blödande hjerta måste