Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 augusti 1855, sida 2

11 JY)nÅ C1411114 566 7725F—Gf—ä—ef — nog tout le monde, hafva ock derföre nu mycket hufvudbry att få veta hvilken skall bli H. E. Stjernelds efterträdare. Så inbundet och hemlighetsfullt allt går till på högsta ort, är dock detta ej allenast icke någon lätt sak, utan rent af omöjligt. Men våra politiska afsarsman, som gåra i nyheter, råka ej derför i förlägenhet. De göra upp sina slutsatser eller combinera, som det heter. Och således hafva nu en del gjort upp den tvärsäkra combinationen att Friherre Manderström blir den sannskyldige. Men andra åter, som tro sig vara finare och skarpsyntare, hasva sina tvifvelsmål derom, misstänka Friherre Manderströms beskickning till Wien älven kunna våra en pretext för hans aflagsnande i det afgörande ögonblicket, och ställa sina spådomar på förste theaterdirektören Friherre Knut Bonde. Hvilkendera combinationen är sannolikast och vittnar om det finaste väderkornet, lemnar jag alldeles oafejordt och säger liksom salig Generalintendenten Dorchimont: Jag berdttar blott relala refero. Att Baron Bonde är för närvarande serdeles i gracen på allerhögsta ort, så mycket är visst, likasom att för honom väldiga puffas af Crusenstolpe i Ställningar och Förhållanden, med tydligt syfte att bana honom väg till en taburett. Detta puffande har nu sortlarit nästan i hvarie häfte under nära tre år och gått så crescendo att man allmänneligen ser att Baron Bonde sjelf vill in och att hvar och en beskrattar både hans egen oförsigtighet och den nitiske pukslagaren, som för hans räkning drifver sin handtering något för mycket en gros eller grossiert, hvilketdera man behagar. Att denna puff musik i första rummet är anlagd på utrikesstatsministersplatsen, lider intet tvifvel; ehuruväl i nödfall der est denna plan skulle felslå, finansportföljen, vid Friherre Palmstjernas pensionsmessighet och afgång, säkerligen också hålles tillgodo. Hvilken som blir ministern -tranger aux affaires, kan emellertid vara temligen likgiltigt för det allmänna, sedan Sveriges egentliga utrikespolitik nu blifvit blott familjpolitik och går helt andra kanaler än genom kabinettet och sändebuden, hvarpå Envoy6en Friherre Nordins frånvaro från Petersburg under det för Sveriges framtid afgörande året 1853 utgör ett alldeles ögonskenligt bevis. . Ibland reträtter, så talas dock om Olverste Hazelii från chefskapet for Svenska Tidningen långt mer än om H. E. Frih. Stjernelds reträtt från chesskapet för kabinettet. Att Of verste Hazelius tröttnat vid befattningen, undrar ingen på, änskönt hr Öfversten har en god portion af samma ihärdighet och seghet som hans vän och politiske trosförvandt Presidenten v. Hartmansdorss. Att i Svenska Tidningen plaidera samiljefördragets yttre och inre politik, den absoluta neutraliteten och allenastyrandet, är ett mer än svårt och kinkigt värf, såsom hr H. i rikligt mått fått erfara. Man finner således ganska naturligt om hr H. siger: gånge denna kalken ifrån mig. Man tror ock, att tidningen, som trots alla bemödanden att med lock och pock pr fas et nesas skaffa. den abonnenter, ännu går med betydlig förlust, med innevarande år skall upphöra. I sanning ser jag ock icke att det kan gagna det allraminsta att längre låta den fortfara. De, som i följd af sin ställnirg som embetsmän eller andra personliga intressen, äro tvungne att öppet uttala sig för den allenastyrande viljans yttre och inre politik, hylla denna opinion och värfva oförtrutet proselyter för den inom sin klass, lika väl och lika nitiskt antingen Svenska Tidningen finnes eller icke; de behöfva ej dess ord och lösen. På andra bildade klasser verkar den åter alldeles icke, och bland den egentliga massan hvarken har den eller kan den få någon circulation; den är dertill både för dyr, för lärd och för litet grofkornig i skrifsättet. Jag kan således ej annat I än anse det ganska välberäknadt, om man låter Svenska Tidningen upphöra — såsom öfverslodig, och för nästa år inskränker kamarillatidningarne till de två Folkets Röst och Söndagsbladet, eller stora och lilla kamarillabladet, såsom de kallas, hvilka bearbeta den okunniga mangdens meningar och passioner, och hvilka man då, genom besparingen af understödet för Sv. Tidningen, är i tillfälle att srikostigare salariera. Carl Johans refrain i lifstiden var alltid il faut respecter la masse och han hade derföre äfven företrädesvis omsorg om att medelst sina kamarillatidningar, Granskaren, Stockholms tidning, m. fl. och ständiga insända artiklar i Stockholms Dagblad hålla massant tillhanda nödig politisk sjalaspis. Det är således jemväl i detta som i mycket annat, blott en fortsättning af den traditionella samiljpolitiken, om man äfven nu framförallt lägger an på att medelst så beskaffade blad som Folkrösten och Söndagsbladet bearbeta den egentliga hopen. Yr