Polens sjelfständighet alltid blifver ett svårt problem att upprätthålla, oberaknadt att det är långt svårlöstare, emedan detsamma på ett så ömtåligt sätt ingriper icke allenast i Rysslands, utan äfven i Österrikes och Preussens intressen. Tänk oss för ett ögonblick Polen åter fritt och sjelfståndigt, men deremot Svarta hafvet och Östersjön beherrskade och tillslutne ef Ryssland, och man skall begripa att Europa förlorat mera än det vunnit. Den allmän: na Europeiska säkerheten, vestmakternas framförallt, beror på ett öfvervägande sätt nästan uteslutande af de tvenne halvens frihet, hvilket äfven vill säga af tvenne starka förmurar emot Ryssland, den ene i Orienten, den andre i Norden. Att från Sveriges sida öfvertyga England och Frankrike härom borde icke kunna vara svårt. Ryssland har genom arfsfrågan i Danmark redan allt för tydligt tillkännagifvit sina afsigter på Öresund, genom Bomarsund har det lika tydligt angifvit sin plan att beherrska Östersjön och Sverige, slutligen har det äfvenledes genom sina politiska ränkor i Norrige affischerat sina tankar, att framtränga norrifrån der, naturligtvis för att tillskynda sig en plats för ett nytt marin-etablisement, hvarigenom dess flottor — utan att vidare instängas af vintern — när som helst direkte kunde hota England, ej mindre än Frankrike. Men från synpunkten af krigets egen fram gång sinnas äfven vigtiga orsaker, som icke böra förbises. Hela Rysslands Europeiska gräns är endast en utsträckt militärlinie, hotande Europa, och emot hvars högra ooh venstra flank Sverige och Turkiet stå. I ett krig böra derföre icke allenast ur ren krigsvetenskaplig, utan äfven ur politisk synpunkt dessa länder operera ge: mensamt; ur krigsvetenskaplig: derför att Zaren måtte få tillräckligt att göra på alla håll; ur politisk: derföre att ett nederlag i Turkiet är äfven ett nederlag för Sverige, en seger här är afven en seger för Sultan. Fördenskull visar äfven hela vår politiska historia, ända till 1812, ett trofast vapenförbund med Porten, ett fostbrödralag emot Ryssland. Med så talande skäl, som dessa och flera andra af enahanda öfvertygande beskaffenhet, skulle visserligen Frankrike och England icke långe kunna draga i betänkande att erbjuda Sverige alla sådana garantier, som våra intressen påkalla. Men tänker väl nu vår regering på något af allt detta? Lutar den verkligen ens öfver åt vestmakternas sida? Uppfattar den förvecklingarne i den rigtning, som vi här framställt? Leder den ärendenas gång med sympatier för England och Frankrike? För ett verkligen nöjaktigt besvarande af dessa frågor, vore det visserligen nödvändigt, att hafva sig regeringens hitintills vidtagna mått och steg fullkomligt bekanta; men som reg. i detta fall insveper sig i det ogenomträngligaste mörker, kan man endast leta sig till ett mer eller mindre aproximativt rigtigt svar af vissa yttre tecken. Vi hafva i föregående uppsatser uppgifvit flere skäl, hvarföre vi numera anse reg:n luta öfver åt Ryssland och icke vidare kunna betrakta neutraliteten annat än som en beslöjad ryssvänlighet. Men till dessa skål lägger sig nu äfven, såsom en vigtig tyngd i vågskålen, sjette delen af Bergman Schinkels minnen. Den icke blott afslöjar 1812 års politik, och lemnar i våra händer ett hitintills förhemligadt samiljeföredrag emellan Rysslands och Sveriges regenthus; den förtäljer oss äfven, att Carl Johan förband sig, att uppfostra sin efterträdare i samma anda. Det är sannt, att man visserligen häremot kan anmärka, att, enär Carl Johan redan under sin lisstid fick tillfälle att ångra sitt handlingssätt, denna ånger äfven kunnat föranleda ett omslag hos honom och sålunda äfven i de grundsatser, hvari tbronföljaren uppfostrades; men i sådant afseende gör sig den frågan ovilkorligen sjels: hvarföre dessa minnen då blifvit utgifna nu, just under förvecklingar, hvilka hafva sin orsak, sin rot i 1812 års kulturfiendtliga politik? Svaret härpå — när man nemligen har sig bekant att vårt konungahus sjelst i icke så liten mån disponerar öfver detta verk — är afgörande, och svaret kan icke blifva annat än ett utaf följande tvenne, antingen att man inför vestmakterna velat framlägga alla de svårigheter, hvarmed H. M. Konungen, tillfölje af 1812 år politik, har att kämpa, och i hvilket förfärligt predikament han således är försatt, eller också har man haft för afsigt att erinra Ryssland, Österrike och Preusser om alla de förbindelser, hvari desse, till följe af samma politik, stå till Bernadottska dynastien, under önskan af en förnyelse af samijjeföredraget. Och hvilket är väl det sannolikaste, detta antingen eller detta eller? Vi frukta, på grund af mera än ett skäl, att man får lof att anta