sätt, sör att alltid vara säker om en god vara. J. P. Wennström. (Ur Arrhenii Tiaskrift.) Styckegods. Anglomanå. en ny sjukdom, som visserligen redan är temligen känd, om också icke kanske under ett bestämdt namo. Den danska solkkalendern för år 1855 klagar öfver, att Åonglomanien, såsom han kallar denna sjukdom, tilltagit betydligt på de sista åren i Danmark. Månne detsamma icke är händelsen äfven på andra ställen? Som man sannolikt icke torde finna någon beskrifning på denna sjukdom i de medicinska arbetena, ocb ännu mindre något om dess botande eller behandling, skola vi här i korthet angifva orsakerna och symptomerna till anglomanien. Märkvärdigt nog inskränker sjukdomen sig egentligen till det starkare könet, ehuru den för någon gång äfven uppträder hos det täcka könet, ehuru på annat sätt, såsom vi sedermera skola hafva äran visa. Hos månnerna börjar han vauligtvis vid 16 eller 17 års ålder och tilltager sedan ända till det 22:a eller 24:e året, då han når sin höjdpunkt. Orsaken: Att han en gång kommit på modet. Symptomer: Västarne blifva allt längre och längre, fickorna på dem förses med klaffar och knapparna äro klotrunda; benkläderna blifva allt trängre och äro vanligtvis storrutiga; rocken får vida ärmar, så vida, att de ständigt äro i vägen och visa sig synnerligast högst besvärande vid matbordet; den långa halsen insnöres i ett smalt, styft, framtill något öppet hundhalsband af hvitt linne, med stor knut och två stora vingar, som stå ut minst åtta tum åt höger och venster; håret kammas bakut, mustascherna blifva osynliga, hvaremot polisongerna blifva så yfviga och utstående som möjligt. En plaid är ovilkorligt nödvändig, och slutligen är gången så vaggande, att den nedhängande lorgnetten svänges fram och tillbaka som en pendel. Märker man, att dessa yttre kännetecken så småningom uppträda hos en son, en broder eller en vän, så kan man bereda sig på, att den verkliga sjukdomen icke skall låta vänta på sig särdeles länge. Men ännu snabbare växer sjukdomen hos en patient, om han gjort en assärseller lustresa till London, Newcastle eller Liverpool och kommer tillbaka efter ett par månaders bortovaro. Eljest skulle kanske år hafva gått till ända, innan det onda synbarligen tilltagit, men nu har det nått sin högsta grad på två månader. Patienten visar ett oemotståndligt begär efter balfråa beefsteaks och roastbeefs, efter plumpudding, ale och porter. Han kan omöjligt fördraga det klara solskenet, men befioner sig deremot utomordentligt väl, då luften är fuktig och dimmig. Till sin omgifnings stora förtret får han då och då ett anfall af spleen; han talar föraktligt om allt, som är inbemskt, synnerligast då det blir fråga om politik och fruntimmer, hvilka senare i hans tanke icke kunna uthärda den ringaste jemförelse med evgelskorna. Han är — åtminstone skenbart — en stor vän till allt, som heter sport, och måste vara narvarande vid hvar enda kappränning, hvar enda regatta, hvarvid han så ofta som möjligt försäkrar, att man alldeles icke förstår att styra en båt, eller att hoppen öfver de olika grafvarna äro bara barnleksaker emot hvad man får se i England. Han förstår litet engelska, ty om man frågar honom, hvad klockan är, så svarar han alltid three eller four o clock; han ropar como along. Åhou d you do; han säger aldrig Åtack, utan Åthank you, och God dam heter det, om någoa förbigående knuffar till honom. Han mönstrar uppmärksamt alla hästar, som komma honom i vägen, skakar på hufvudet och säger derefter i medlidsam ton: ÅJag har sannerligen inte sett en enda riktigt bra bäst, sedan jag lemnade Englend. Slutligen har den af anglomanien lidande patienten ett slägtnamn, bvars härledning är så otvifvelaktig som möjligt, bvarföre ban också nämner det så sällan som möjligt, och, om så nödvändigt skall vara, alltid med en skarp engelsk brytning. Hos det andra köret uppträder anglomanien aldrig så häftigt. Den unga och deraf lidande demen för aktar vära skalder och svärmar endast för Walter Scoit, James och den amusanta Dickens, hvilkas alla arbeten hon naturligtvis läst på originalspråket. Hon talar om, att hon ofantligt gerna skulle vilja rida, men att mamma icke tillåter henne det, förr än det blir allmänt modernt och icke väcker uppmärksamhet. Men nu torde det kanske vara tid att sluta, ty det är farligt att sqvallra ur skolan, och vi äro rädda för att förtörna våra sköna läsarinnor, om vi gifva några flera meddelanden. Imellertid vilja vi hoppas, att vära dvinnors goda smak äfven hadonester skall motstå den svåra sjukan att härma efter utländska egenheter — bättre åtminstone än hvad det tyckes vara möjligt för herrarne. (Sv. Tidn.) Frukterna af ett holft århnndrade. För 50 år sedan voro ångfartyg okända; nu segla 3000 ensamt på de amerikanska floderna och sjöarne. År 1800 fanns icke en enda jernväg i hela verlden; nu eger man mer än 10,000 mil jernvägslänga i Amerika, och 22,000 mil i England och Amerika tillsammans. För ett helft århundrade sedan gingo veckor åt for besordrandet af underrättelser från Wasbingtoa tili NewOrleans; nu behöfvas dertill icke så många sekunder som då veckor. För 50 år sedan arbetade ännu den snabbaste tryckpress med handkraft, och nu astrycker ångan 20,000 exemplar i timmen med en enda press. E. Etoife du Sud, den stora diamanten på erpositionen i Paris, anses på goda grunder kunna täfla med Koh-i-Nohr. Adelstenen tillhör en hr Halphen och är till salu. Enligt en i franska vetenskapsakademien uppläst berättelse väger Etoile du Sud 1721 körat, hvaremot Koh-i-Nohr väger nära 182 karat och Rsgentt. som tillhör franska kronan, 136. ,Le Regent, värderas till åtta millioner francs, Koh-i-Nohr saldes till Ostindiska kompaniet för sex mill.; Etoile du Sud torde derföre kunna värderas till vid pass sju mill. Men om Etoile du Sud fäster uppmärksamheten genom sin storlek, fionas deremot andra ädelstenar, exponerade af br Hancock i London, som utmärka sig genom sin ypperliga fattning och sin sällsynta glans 2 6 .