ven af den förra, samt mot andan, om ej bokstafven, of den sednare. De sörpligtelser, riksdagen ingått, äro fästade vid vissa vilkor. Riksdagen skall förändra danska grundlagen af år 1849, såvida det nya förslaget, efter att hafva blifvit meddeladt detsamma, vinner dess bifall. På detta uttryckliga vilkor gåfvo de tvenne soregående riksdagarne sitt samtycke till en modifikation af grundlagen. Men riksdagen har först nu blifvit underrättad om beskaffenheten af det nya förslaget. Det står den således fritt att vägra sitt samtycke, men ingår den på förslaget till grundlagens förändring, vore detta liktydigt med att antaga regeringens helstatsförslag i dess nuvarande form, så att omröstningen egentligen blir för eller emot sistnämnda förslag. Regeringens vänner tillstå sjelfva, att utgången är osäker. Ministeren skall sannolikt få majoriteten för sig i landsthinget, men enär allmänna opinionen före riksdagens början ej uttalat sig i någon större demonstration. kan folkets tänkesätt ej med säkerhet angifvas. Den vigtigaste folkklassen i landet, den åkerbrukande, är emot förändringen, och det af goda skäl. De små jordegarne bilda den egentliga producerande klassen; de utgöra 60 procent af befolkningen, draga största delen af skattebördorna och kunna således ej gerna se sig beröfvade all kontroll öfver statsutgifterna. Enligt den hitintills bestående grundlagen ega de valrätt och önska naturligtvis behålla den, men den förestående förändringen skall berosva denna valrätt allt värde. Detta stånds representanter bilda det betydligaste partiet inom folkthinget, och från dem kan man vänta den starkaste oppositionen. Det demokratiska, eller såsom vi skulle kalla det, radikala partiet skall motsätta sig regeringens förslag, och med dem skola sannolikt förena fig de fleste sf det parti, som kämpå för ett Danmark till Eidern och hvars princip har den fördelen att vara klar, ty den olyckliga sociala eller politiska förbindelsen med hertigdömet söder om denna flod är källan till hela den danska politikens svårigheter. Några mindre fraktioner, som knappt förtjena kallas partier, och hvilkas medlemmar stå under inslytelse af ett par politiska ledare, skola sannolikt äfven sluta sig till oppositionen. I FRANKRIKE. En korrespondent till en tysk tidning lemnar följande skildring af högtidligheterna vid drottning Victorias ankomst till Paris: vi hafva att redogöra för ett skådespel, som verkligen är det enda i sitt slag, likasom det också står utan exempel i verldshistorien. Förr skola vatten och olja låta blanda sig, än verlden upplefva en allians mellan Frankrike och England af så förtrolig beskaffenhet, att en drottning af England skall besöka Frankrikes hufvudstad — så resonnerade man förr, men den 15 Augusti 1855 har det ickedestomindre skett: Englands drottning har i Paris blifvit helsad af hundratusentals främlingar; hon har med jubel emottagits af en million menniskor från alla delar af verlden, en million anhängare till den nya förbundspolitiken mellan Europas civiliserade nationer mot österns barbari. Allt annat försvinner vid tanken på sestens politiska betydelse. — Innevånarne i Paris hafva uppbjudit allt hvad inbillningskraft, smak och rikedom kunna åstadkomma, för att göra fästen lysande, men allt detta är intet emot den inre betydelsen af det skådespel, vi i går bevittnade. Frankrike vet att uppskatta denna betydelse, och tillochmed den nuvarande regeringens motståndare medgifva, att ett förbund mellan England och Frankrike, hvilket fått så djupa rötter i politikens mark, är en tilldragelse, som måste hafva de vigtigaste, de mest oberäkneliga följder för civilisationen och Europas framtida gestaltning. Sedan tidigt på morgonen var Paris på benen, och medan Parisarne på bulevarderna visade prof på sin improvisationsförmåga hvad byggnader och festtillredelser beträffar, hvimlade det af promenerande, som uppsökte sina platser eller hyrde sådane för aftonen. Från Strasburgerjernvägens bangård till St. Cloud fanns ej tillräckligt utrymme för desse åskådare, som från alla verldens trakter hitströmmat, för att se Englands drottning vid sidan af Fransmännens kejsare. Folktrangseln var naturligtvis störst i närmaste grannskapet af bangården, det vill säga på den nya boulevard de Strassbourg och närliggande gator. Det var så anordnadt, att festtåget skulle stanna framför mellersta delen af bangården och drottningen kunna utstiga midt i en af den franska gästfriheten improviserad trädgård. Trottoaren, på hvilken drottningen nedsteg, var likaledes begränsad af blomstersängar och betäckt med de dyrbaraste tapeter. Vid yttersta ändan af bangården var en vidsträckt fyrkant förbehållen de personer, som serskilt blifvit inbjudne, och anblicken af de på den derstädes byggda estraden talrikt samlade damerna i deras lysande toaletter gjorde det angenämaste intryck. Balustraden till sörsta våningen var praktfullt smyckad med sammet och guld och bildade en skön bakgrund. Bangården och serskilt dess mellersta del, som bildar ett hvalf, var prydd med blomsterguirlander samt franska och engelska fanor. Portiken var helt och hållet förvandlad till en trädgård; dörrar och fönster voro borttagne, och hvalfven betäckte af alla slags tapeter, gården omgisven af flaggstänger och oerhörda blomsterkorgar anbragte på ömse sidor af gallerverket. På sagaden, som vetter åt bulevarden, såg man kejsardömets vapen, omgifvet af trofåar och medalionoer med arattainoanc aoagh