Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 augusti 1855, sida 1

honom ... Ni gråter, fröken! Jag dumma flicka, har jag gjort er ledsen? Ack, jag glömde ju helt och hållet att ni lofvat att, ifall Coromila öfverger er, uppslå er bostad i ett kloster och försaka lyckan att blifva mor. Nå fröken, var nu ej så förtviflad, det har ingenting att betyda! Jag tror ej att han bedrar er. Vill ni ej att jag skall sjunnga en vacker visa för er? -Jo ti voglio ben assal, Ma tu ... Tig! utropade Tolla och började snyfta. — Tyst, kära fröken! låt icke nunnorna höra att ni gråter. Ni har svurit att ej låta någon ana er kärlek. Tolla återhöll sina tårar och bemödade sig att undertrycka sina snyftningar. Hon höll alla sina löften, och om ej Amarella gått och sqvallrat, skulle ingen menniska i klostret hafva märkt hennes själslidanden. Nunnorna i San Antonio voro till största delen unga flickor, några af dem voro icke ens tjugu är gamla. De uppfyllde samvetsgrannt sina ordenspligter, bland hvilka blind lydnad var den förnämsta: de tordes ej ens byta om klädningar eller lemna det ringaste på sina talrickar utan att först be om tillåtelse. Skiljda från verlden innan de lärt känna den, funno de sig med tålamod i detta klosterlifs enformighet och inbillade sig