dast ar medel till makt och njutning, samt den stora mangden af likgiltige, tanklöse, mer eller mindre djuriske varelser, som drifva sitt handtverk med mer eller mindre upprigtig isver och för öfrigt äro den absoluta lydnadens trognaste representanter och apostlar, en lydnad, som först då upphör, när de börja befara några planer på kyrkans egendom, i hvilket fall krig öppet predikas mot öfverhet och folk. Under sådana förhållanden finner man lätt förklaringsgrunden för den rätt märkliga historiska erfarenheten, att det religiösa och sedliga tillståndet i ett land står i omvändt förhållande framstäldt genom en statistisk tablå. Emellertid ligga de nu inför hela verldens blickar dessa båda handlingar af den romersktkatholska och af den grekiskt-katholska kyrkans chefer, af hvilka den ene är verldslig regent klädd i prest-skrud och den andre en tillika högste biskop, klädd i militärunisorm. Båda äro, finner man, åtminstone fullkomligt enige i den satsen: hopen bör bedragasen sats, hvartill deras bugande handtlangare i korus och med andakt ropa: amen! Det måste väl, hoppas hvarje rättänkande menniska, vid åsynen af allt detta, snart blifva slut med denna uselhet. Det är ej möjligt att välden grundade på uppenbara bedrägerier och på den krassaste råhet skola kunna uppehålla sig länge, sedan deras handlingar kommit i dagen. — Så tänker man, men glömmer äfven här traditionens makt. I Schröderheims anteckningar förekommer ett bref från Gustaf III ifrån Rom, deri han talar om huru pålvedömet då stod på branten af sin undergång och kunde icke räddas. Mer än 60 år äro sedan dess förflutna och det vacklande väldet har ej eftergifvit något anspråk, uppgifvit någon förhoppning, utan sastmer sett sin makt periodiskt förökad. Hvad är det för en besynnerlig naturkraft. som förmår verka något sådant? Intet annat än samma kraft, som uppehåller andra orimliga politiska och kyrkliga institutioner, d. ä. traditionen, de örsda föreställningssätten, de rotsästade vanorna, hvilkas makt är ju större, ju större menighetens okunnighet är och ju sastare man kunnat inplanta den läran, att förnustet skall tillintetgöras och hvarje föreställning, som strider emot de på förhand antagna och godkända begreppen, qväfvas såsom en ingifvelse af djefvulen. Det är genom inslytelsen häraf, som både kejsare-påfven i Petersburg och påfven i Rom skola ännu länge uppehålla sin makt, blott de undvika att alltför uppendagligt stöta menniskornas rättsoch sedlighetskänsla. Ty huru det är: sitt förnuft kunna menniskorna tillintetgöra eller förvilla, men samvetet kunna de icke så lätt bedraga. Det är fara värdt, att de båda potentaterna äfven i detta fall spändt bågen nog långt Följderna skola visa om de hafva tänkt sig rätt för. Inför den menniska, som har mod att tänka — ett mod blott alltför sällsynt — framstår det emellertid klart, att alla dessa falska systemer och institutioner skola en gång — om också sent — ramla i grus och gifva rum för samhällsförhållanden byggda på sanning och dygd. Men för framgången häraf fordras, att några rätt i ögonen fallande följder af den gamla ordningen träda i dagen, så att den falska traditionen fördomen — åtminstone något rubbas. Vi hafva ansett de nu anförda händelserna vara ett par särdeles kraftiga exempel i detta afseende. till antalet af prester och kyrkotjenare. ett intressant faktum, som vi någonstädes sett