Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 augusti 1855, sida 1

fina Amarella. Hon offrade tvenne månader af sin frihetstid med samma blinda förtroende som en spelare, hvilken sätter sin enda rock på ett kort, som han tror måste vinna. Då klostrets portar stängdes efter henne, och hon såg Menico gråta bredvid Lello, tyckte hon, att i hennes hjerta vaknade liksom en slags Sympathi för hennes unga fröken. Hela sjorton dagar förflöto utan att hon erhöll något besök af Menico: hon inbillade sig att sjukdom eller göromål hindrade honom. Hon väntade åter fjorton dagar. Kanhända vill han prösva mige, tänkte hon. Men då hon af Tolla erfor att Menico hvarje dag åtföljde grefvinnan till klostret, började hon hysa ett outsläckligt hat, icke mot honom, utan mot Tolla. I sin svartsjuka betraktade hon sin fröken såsom sin rival; hon misstänkte henne att genom sitt koketteri ha gjort honom kär i sig; hon erinrade sig Menicos naiva bekännelse på vägen till Lariccia, Tollas tårar då hon ansett honom för död, och den kyss hon gifvit honom på Mariadagen: hon var alltför förblindad för att se det Menicos såkallade kärlek tj var något annat än en religiös dyrkan, och att Tolla lika litet gaf akt derpå, som de målade och förZyllda madonnorna höra de böner, som sramstammas vid deras fötter. I sin första förbittring skyndade Amarella in i sitt rum och pac