greppen skall stadse i någon grad ega rum. Ty, såsom bär ofvan blifvit påpekadt, begreppen öro i en ständig omvexling, medan ertarenheten lär hvad sakens natur förutsätter, att först sedan skilnaden mellan desse och lagen blitvit stor och märkbar. skrider men till förandring af lagen. Men att dirför påstå att lagen, så länge den stod oförändrad på papperet, äfven borde oförändrad fullbordas, skulle vara lika osornustigt, som det saknar tillampning i forutidens historia. Ett nära för handen livgande exempel torde vara tillräckligt upplysande. År 1789 utkom en lag, som för 3:uje resan stold ovilkorligen stadgade strassarb te för hfstiden. Denna lag ändrades först år 1842, då str. sl. t för nämnde förbrytelse be stamdes till straslarbete från 3 til 6 år. Me likasom det 4j var fallet att de i enlighet med nämnde gamla lag ådömde straff blefvo full bordade utan benådning, så torde svårligen någon framkomma med det påståendet att detta burde hatva sk.tt. Men ar det sålunda gifvet, alt benådningsrattens utöfvande i allmänhet äv den väg, på hvilken stratfiagen efter hand led.s till antagande af de nya former, som den städse framåtskridande tidsandan kräfver, så ar dermed bevisadt, att det är i sin ordning an denna makt begagnas j mval för att åstalkom ma en sådan inskränkning i dödsstraffets an vändande, som öfverensstammer med de samtiden inneboende humanitet-begreppen. Snart skall det säkerligen 4j längre vara fråga om en in-krävkning, utan om afskalfande.