Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 augusti 1855, sida 2

Mi (177707! EPS MO bj AG fj Har Han got tillräckligt asskrackande, dock skulle bäfva tillbaka för en långsam och plägfult död på korset eller bålet. Men derför att man, genom att bibehålla dessa straff, utan tvifvel kunnat afskräcka från ett och annat brott, som det nu brukliga dödsstraffet ej kunnat förebygga, derför vill väl ingen påstå att deras bibebållande äfven skulle ha varit rättmätigt. Frågar man nu: hearför är man då så enig om att förkasta dessa strall? så hafva alla ett och samma svar: Åemedan de voro barbariska, emedan de ej kunde bestå med menskighet. Och i detta svar ligger hela hemligheten, hvarpå också lösningen af frågan om det ännu bestående dödsstraffets bibehållande eller afskaffande beror. , Saken är, oftt ett straffs räumåtighet heror uppå, kuruv da men-klighela-känslan kan gilla det. Det straff, som den oförderfvade känslan hos en individ, hvilken befinner sig på den ståndpunkt af civilisation, som menskligheten på en gifven tid uppnått, ej kan gilla — detta stratf måste förkastas, utan afseende på om man derigenom afstår från ett mer eller mindre verksamt medel att afskräcka från brott. Det är sannerligen hvarken skarpsinniga argumentationer eller statistiska berakningar, som afskaffat de barbariska straff, om hvilka vi nyss talat, det är helt simpelt menniskoslägtets framsteg i humanitet. som sordrat afskaffandet, utan att fråga om filosofiska skäl derför kuude anföras, eller om detsamma, med afseende på den möjliga tillökningen af de brott, mot hvilka de omnämnda fasansfulla straffen voro ämnade till varning, kunde försvaras. Så skall också en gång den framåtskridande humaniteten fordra dödsstraffets afskassande, utan afseende på att detsamma anses verksammare än andra straff. Nar detta kommer att ske, kan ingen säga; men tiden synes 4j vara aslagsen. Begreppen om hvad som kan och icke kan ega bestånd med mensklighet, äro underkastade en ständig omvexling; de äro ej desamma hos den efterföljande generationen, som de voro hos den föregående. De äro derför ej heller desamme hos den generation, som nu är gammal, som hos den generation, hvilken i dag kan säga: framtiden tillhör oss-De förre hafva uppväxt på en tid, då lagen ännu såsom raumatiga straff erkände rådbråkning, dränkning, afrättning efter förutgången tortyr med glödande tanger samt högra handens afhuggande, och dylikt, mot hvilka den enkla halshugeningen måste förekomma dam såsom ett mildt och menskligt straff. Att de ej kunna känna dödsI straffets hela afskyvärdhet, är högst naturligt; men lika naturligt är det, att den generation, som nu är ung, dömmer helt annorlunda. De som tillhöra den hafva fått sin utbildning på en tid, då det enkla dödsstraffet var det enda af lagen erkända, och deras begrepp hafva således ej varit utsatte för att förvillas medelst en jemförelse med något, som var ännu mer upprörande. De hatva vidare erhållit sin utbilaning på en tid, då såval vetenskapen som lagstiftningen upp-talla den lära, att straffets syfte ej endast ar att afskracka andra från brott, utan äfven den brottoliges törbättring, och de fordra att denna lära, så framt densamma eger någon giltighet, skall genomföras i sin helhet, och 4j vilkorligt åsidosättas just der, hvarest det gäller de mest brottslige, hvilka i högsta grad hatva behof af förbättring. De sardra ant staten ej på afrittsplats-n skall förneka hvad den predikar i urassäng.lai. NAtazer man så edes, att dödsstraffets afskatfande tillhör de saker, som framtiden otvifvelaktigt bar i sitt sköte, så ligger den frågan nara för handen: på hvad satt skall denna reform genomlöras ? Deon fråga bar vår nu regerande konung längesedan besverat, i det han benåt t de Neste af de brottslingar, hvilka under hans rogeringstid blifvit dömde till döten. Benådvingsvägen år den väg, på hvilken denna liksom hvarje annan reform i stratflagsuftningen, som sker i mensklighetens intresse, ratteligen sörbere e. Harom torde åtskillige j vara ense, i det de lära uppställa den sats, alt benådningsmakten endast riktigt användes der, hvarest d t kan antagas att lagen — den n änända århundraden gamla lagen — om den kunnat tanka sig alla speciella fall med alla deras korkreta omständigheter, sjelf skulle hasva valt ett mildare s rasl än det, som uppstår vid användandet af de på hela stora klasser af fall beräknade bud, hvattill lagstittaren nödvändigtvis måst inskränka sig. Men denna sats är icke sann. Det är sannt, att benädningsmakten skall förbättra den osullkomlighet vid strafflagen, som nyss är omnamud; men det är icke sannt att den skall förbättra denna ofullkomlighet ensamt. Mot alla strafflagens-osullkomligheter skall benädningsmakten vara ott värn, och det ar besynnerligt att någon på fullt allvar kan påstå alt man bör undantaga