(Insdadt. Hos Red:n har plats blifvit begärd för föl jande anmärkningar rörande Östgåtha Enskilda Bank: Svenska privatbankerna hafva en begränsad rättighet att utgifva assignationer, men allmänheten har en obgränsad frihet att vägra emottaga dem. Om och når ett dynkt nödnjelp-mynt går man och man emellan, så bevisar det att publiken har förtroende till dessa bankers soliditet. Men säkerheten, huru stor den än må vara, är likväl otil räcklig att ensamt uppratthålla den kredit, som år oumbärlig för alla bankioräuningars tillvaro, ty den hvilar dock ytterst derpå: att banken vid anfordran gevast inlöser sina assienationer. Förutan detta vilkor bar soliditeten it gen betydelse. Ett åsidosättande af de na viatiga och uti oktrajen tydligen avbefalida skydighet lärer icke kunna betraktas annoslunda, än såsom tiotmot lagen och ett gäckeri mot allmänheten, och veterligen är det blott Öst gotna Eushilda bank, som man kan lägga ett sådant förfaran te till last, nemligen att icke alltid vid anfor dran infria sine invisninsar. Om det i: träffade i Östgötha-banken att på en gång till inlösen presenterades ossignat oner ul ett belopp af 2 å 300,00 riksdaler banko, så kunde en ögonb icklig törlägenhet ursäktas, men insändaren vet med sakerhet och kan bevisa, att man å hufvudkontoret i Linköping icke sallan blifvit affärdad med oförättadt ärende och sått uppbära snäsor, när frågan endast handlat om smärre summor, till ex. från 2000 och ända ned still ett par hundra riksdaler, hvilket är förvånande och osö -latligt. D:t väcker emellertid billig förundran, att detta lasstridiga förfarande hiuills fått aslapa utan anmärkning och kunnat undgå att komma tl vederbörandes kännedom, ty förhållandet är verkeligen kändt i hela orten, eller rättare sagdt hela länet: men om tålmodig beten hafvit sin grund i forhåza att stöta något intresse för hufvudet, eller varit föreskritven af en ödmjuk courtoisie, kan icke så noga bestämmas och är dessutom likzihiet. Deremot år ganska waktpållsgande, att ett betänkligt oskick ju förr desto hellre måtte upphöra och att alla, utan moannamån, invändningar och vudsyr er må kunna päräkna, at få riksmynt i stället för Östgötha-bankens egna assignationer, när och så vf taanllmanheten behagar. En händelse bar byligen inträffat, som har sammanbang med hvad bär bbfvit omförmä!tdt och torde vara för jent af någon uppmärksamhet. Söndagen den 29 11 upplästes i kyrkeroa en landshöfdinge-embetets kun eörelse af den 25 Juli 1855, så lydande: Till upphkordsmännens i länet efterrättelse tillkännagitves, att st:otha Enskilda banks sedlar tills vidare icke emottagas af konungens befalluingshafvande. Man pästår, att d:tta på emdetes vägnar utfärdade tillkännaxifvande först skall hafva framkallat några små näpna skär mytslingar och sedan negociationer, men det fullkomligt säkra är att redan den I Augusti och således endast sex dagar senare, blef en ny kungörelse synlig af följande ordalydelse: anledning af derom gjord förfrågan tillkännagifves bärmed, att det uti den bärifrån den 25 i förra månadin utfardade kungorelse intagna tillkannagisvande att Öst-ötha Enskilda banks sedlar tillsvidare icke skulle härstädes emottaga-, endast afser sådana handrackningsmedel, som inzå till land-kansliet, för att befordras till vissa embetsverk inom läset, hos hvilka, enligt särskilt tellkannazifvande. Rikets Ständers banks sedlar i ala liqvider påsordras. — Men hvad har kunnat föranleda, att rå beskassade buvkörelser behöfde emanera och hvarföre hafsa i ke sådana förut biifvit utfärdade? Handrackoingsmwedlen hade ju aessutom aldrig b hoft ingå tll landskanoliet i assigvationer, om vederbören de uppbördsmän och reduvisare med lå ihat uvcb utsn buulert kunnat utbyta dem mot Riksbankens sedlar I öfrigt veta vi något hvar att inga publika verk emottsga liqvider uti något annat mynt, än Riksbanken-; och då icke någon annan länsstyrelse än den i Linkoping förbjudit uppbördsmännen ott emottaga provinsens privatbanksedlar, kan man med all säkerhet an