ö d meritidamgarnes korrespondensaruklar, att kommiicen n 2 2 477777 5505?505 or TT OT ER ee — 2— —— 2— des under dåvarande omständigheter af en tryckande nödvändighet; mea tvifvelaktigt är, huruvida vi ej vid användandet af detta landtvärn alltför slafviskt härma bruket under sistförflutna kriget, enär förhållandena nu och då ej äro desamma. Milisen är ej mera, hvad den då var: en kooskription. De utgifter, den förorsokar, äro oerhörda, sannolikheten af ett fienduigtXinfall på engelskt område — den enda händelse, i hvilken milisen författningsenligt får begagnas — ganska aflägsen, och frågan väl värd att öfverväga, huruvida ej de penningar, denna milnära inrättaing slukar, kunde användas på ett nyttigare sätt. I December förmärktes inga tydliga tecken till tvedrägt inom ministeren; koalitionsstyrelsen syntes stark och enig; men de upptäckter, som under julferierna nådde landet rörande det förfärliga tillståndet på Krim, astadkommo snart en förändring i utseendet af det hela. Första patten af parlamentets andra möte blef minnesvärd genom herr Roebucks motion och lord John Russells utträdande ur ministeren — händelser, ur hvilka alla följande parlamentariska förhållanden fingo sin gestaltning. Derefter följde hastigt på hvarandra Roebuckska motionens antagande med en rÖstötverlägsenhet, som förhöll sig såsom 2 till 1, Aberdeenska ministerens fall och de misslyckade underhandlingarne med lorderna Derby och John Russell — underhandlingar, som så tydligt uppenbarade för oppositionens egna ledare dess ytterliga svaghet och oduglighet, samt den fullkomliga brist på, förtroende, lord Russells trognaste anbängare och äldste bundsförvandter numera hyste till honom med anledning af hans förrädiska uppförande mot sina kolleger, dem han ölvergaf vid första annalkandet af en fara, för hvars förorsakande han sjelf, likaväl som de, var ansvarig. Ur denna olyckliga ställning har John Russell aldrig lyckats befria sig; han har tvertom brådstörtat mot sit eget förderf och synes nu knappt vara skuggan af den vigtiga personlighet, på hvilken allas ögon blott för några månader sedan voro rigtade. Den nya ministiåren blef bildad. utan att hafva stadnat vid något beslut rörande frågan om Sebastopolskommitten, och när tiden kom, på hvilken kommitgens medlemmar skulle våljas, befunnos sir J. Graham, hr Gladstone och hr Herbert oberedde att underkasta sig dess densamma, medan lord Palmerston efter såsänga försök att förmå parlamentet afstå från undersökningen fogade sig i nödvändigheten. Härigenom åstadkoms en ny förändring af miaisterens personal, en föränd:ing, som så försvagade den, att det i början syntes tvifvelaktigt, huruvida regeriugen skulle kunna uthärda stormarne på den parlamentariska väg, som låg framfor henne. Lord Joha Russells utnämning till fullmäktig för Storbrittanien vid konferenserna i Wien bör ej, enligt vår tanke, anses såsom ett misstag, ehuru den var olycklig till sina följder. Den aflägnade under en kritisk tidpunkt en opålitlig bundsförvandt, som vid nägot tillfalle lätt kunde blifvit en ogrannlaga och farlig motståndare, samt gaf bonom sjelf på samma gång ett gyon-amt tillsälle att återupprätta hans illa medfaraa anseende såsom statsman. Men att åt sändebudet i Wien öfverlemna kolonialministerportfölsen var ett verkligt misstag, som gj rde styrelsen sjelf aesvarig för alta dess sändebuds och medlems diplomatiska nycker. Lord Jobn Russell hade genom desertering störtat en ministece och var på väg att kullkasta ännu en genom sin osomåga. — Den nästa stora händelsen under en parlamentssession, som i det hela syntes mer underkastad inflytande utifrån än inifrån, var kejsarens af Rysslsand död, som öfverraskade parlamentet likt en plotslig tentereslekt, så att det nästan såg ut, som om dess medlemmar varit närvarande vid vår store och fruktansvärde siendes dödsbädd. Underrättelsen ingaf i början förboppningar, dem erfarenbeten sedan ej bekrastade, och det är nu ett faktum, att en envåldsregerings politik, likalitet som en konstitutionel stats, beror af suveränens personliga karakter. Uader den del af sessionen, som föregick påskferierna, tycutes intresset otveslyrtadt från underhuset till det rum, der Sebastopolskommitsen höll sioa möten; i sielfva verket var sessionen foga märkvärdig vid den tid, lord Russell återvände från konferenserna i Wien. Men när det började visa sig, att de utletade facta inus-höhlo föga nytt åtminstone för dem, som läst Lonvar oförmögen att utreda saken och uppspåra källan till missbruken, vände sig allmänna uppmärksamheten åter vill underbuset, som ånnu en gång blef skadeplatsen för händelser af iutresse. Man kom på br Layard med våsra felaktiga framställningar, i sig sjelf ganska ursägtliga; denne var nog oklok att vägra återtaga, hvad han ej kunde bevisa, och gaf derigenom sina motståndare en fördel, som de ej dröjde att begagna. Detta gaf avledning till tvister mellan hr Layard och undernusets ofverstar; hr Layard måste, i stället för advokatens, spela den skyldiges roll, och ingen vet, huru Jängt det a kunde gatt, om ej sir J. Graham i sitt ka rakteristiska begär att fördunksa, alla medtäflare företagit sig att framställa kapt. Caristies) död såsom en följd af den förföljelse, hr Layard rigtat mot honom. Men det obevekliga vittnesbörd, data lemnade, nödgade sir J. Graham återtaga denna beskyilning, såsom grundad på ganska osörlatliga misstag, och derefier var br Leyard befriad från anfall af sina motstandare sill lands och vatten. Q Aanan i Ralallava