SA Oo 22 DdLL RENSA NG NPR vÅL 2äVF I 1 sk. samma mynt. (Forts.) Inrikes Nyheter. Götheborg. H. M Konungen af Danmark är, enligt från kammarherren Berling ingången telegrasdepesch, att förvänta till vår stad i mörgon kl. mellan 8 och 9 på förmiddagen med ångf. -Hekla. Äflresan från Köpenhamn, som var ämnad att företagas i går, måste, i anseende till då inträffadt hårdt väder, uppskjutas till i dag. H. M., som reser under antaget namn af grefve Danner, ämnar en af de följande dagarne besöka Trollhättan, och derefter öfver Götheborg återvända till Köpenhamn. Våra läsare hafva säkert lika med oss med stor förundran genomlåst den i H. T. för sistl. Lördag meddelade ossiciella berättelsen utaf fångstyrelsens ledamot, br R. T. Cederschiöld, rörande häktade, förut till döden dömde, sedan på framtiden ställde, för mord anklagade Bra tbergs behandling i härvarande lanshakte. Ännu betänkligare framstär detta förhållande, dä man ersar att kon. bef.-hafvande blifvit icke en, utan flera gånger före hr Cederschiölds besök uppmärksamgjorde på det oerhörda sjelssvåld i fängelset, hvarigenom en till döden dömd missdådare fått åtnjuta särskilt rum med de största beqvämligheter. Åtskilliga tillkomna omständigheter tjena att för detta brottmål påkalla en synnerlig upp: marksomhet, hvadan vi här vilja i korthet upprepa den ohyggliga mordhistorien. Den 26 Jan. 1853 mördades på öppen väg i Majorna medellsnickaren Sundqvist, för hvilket mord anklagades och häktades bordellvärden Brattberg och instrumentmakaregesallen Pibl, rörande hvilka Sundqvist: P sin dödsbadd bedyrade att de voro de som å honom burit våldsam hand, utan att han kunde uppgitva hvilkendera af de båda som gifvit honom banesär. Emellertid var det icke blott af den döendes uppgift, uten af alla andra omständigheter klart, att endera af de häktade ovillkorligen måste vara mördaren, eller ock båda. Det berodde således blot på att dömma dem emellan. Mot Pihl förekom: att han deltagit i slagsmålet, som sedermera lyktades på det ohyggliga sättet; att ban innehaft den knif, med hvitken Sundqvist blifvit stungen (udden till knissbladet befanns i Sundqvists döda kropp och knifven var öfverdragen med lefrad blod); att hans nattkappa varit nedfläckad af blod, samt att hos honom anträffats en mössa, tillhörande en person, som vid tillfället varit i den mördades sällskap. Dessutom intygade ett vittne, att Pml, efter slagsmålets slut till vittnet yttrat: att han väl ändå gjort det värrsta vid Sundqvist, och att han derefter visat mycken ledsnad ötver det passerade. Dessa omständigheter förklarades af Pihl dermed, att ban bhjelpt Braltberg borttvåtta blodet från en skråma, som denne efter slagsmålet erhållit i pannan, dervid en del blod nedfläckat hans nattkappa. Knifven hade han upptagit från stenläggningen utanför Brattbergs hus, Huru mössan kommit i hans ficka kunde han ej förklara. För öfrigt förnekade han att han deltagit uti att slå Sundqvist. Mot Brattberg förekom följande intyg af en person, som ifrån Braubergs fönster åsett ulluragelsen. Brattberg och hans sällskap hade rusat på Sundqvist, dervid båda fallit till marken, hvarvid Brattberg ensam legat öfver Sundqvist, hvilkens hufvud lutat nedåt diket eller rännstenen. Vitinet åsåg då huru Brattberg tilldetat Sundqrist slag på slag, utan ati vittnet likväl kunde observera om Brattberg begagnat någon knif eller annat tillhygge. Vittnet hörde, att Sundqvist ouppbörligt ropat: Brattberg, Brattberg, slå icke ihjäl mig, skona mitt lif! med flera dylika nödrop. Då vittnet en stund åsett detta skådespel och började frukta att Brattberg skulle trampa in bröstet på Sundqvist, samt derför begaf sig ned, mötte vittnet i porten Brattberg och Pihl, dervid den förre förklarade att Sundqvist skurit honom i pannan. Vittnet såg att Brattbergs kläder voro helt och hället nedsölade af blod, men trodde att detta härrörde från saret i pannan. Såväl Sundqvists som Braubergs kläder förevisades i poli-kammaren. Sundqvists benkläder och väst voro på otaliga ställen genom-tuugna och söuderskurna samt hårda af blod. ÄÅcwarne och bröstet af den skjorta Brattberg burit voro nästan helt och hållet öfverstänkta af blod, hvaraf äfven icke obetydligt syntes på de hvita benkläder Brattberg vid tillfället haft på sig. S.ädan är i korthet sakens förlopp, på sätt I den vid härvarande poliskammare utreddes. Koörande ransakningen inför häradsrätten hafva I vi ej haft tillfälle se några handlingar. Utaf denna rätts sednaste utslag framstår det emellertid, att några närmare upplysningar icke kunnat vinnas. Det talar i sanning icke högt för en svensk ransakningsdomstols förmåga att utröna sanningen, då man ej kunnat erhålla närmare kännedom om ett så uppenbart, i många personers närvaro begånget mord, utan att båda personerna, af hvilka endera ovillkorligen måste vara mördaren, skola rent af frigifvas. Inför poliskammaren blef ej ens utrönt hvilkendera, Brattberg eller Pihl, var rätter ägare till den knif, hvarmed mordet blifvit utfördt. Det tyckes dock, som detta borde varit en gansk lätt sak att få upplyst.