mHOTmHRHHer Jag Ser umg forsatt I Douvånnmignet att Uutan bevis antaga. just åberopar föra andenvaron af sädana till fullo tvingande och rättfardigande omständigbeter; så förlorar denna anklagelse all besvärande natur, och kan icke till något ansvar föranleda. Hvad dernäst beträffar husförböret på Fjellbacka, så anser jag dels genom Backelins vittnesmål, dels ock i synnerhet genom svarandens egna förklaringar uppendart, att de af käranden åberopade orden verkligen blifvit af svaranden vid tillfallet begagnade ocn det i samma mening, som enligt allmänt sp-åkbruk måste med dylika ord förbindas. Ty långt ifrån att bestrida, det yttrandet blifvit riktigt återgifvet. har svaranden inskränkt sin bela åtgärd till ett bemödande att genom beskaff nheten af de honom kunniga, på stället rådande sorhållanderne motivera dess behörighet. Men då inga förhållanden kunna rättfärdiga framställandet af en falsk lära, och en sådan otvetyd gt innehålles i det ovillkorliga uttalandet af evig fördömelse öfver dem, som Ågenom försaljande af de shan iga rusdiyckerna förderfvade menniskornas kroppar och själart — en ovillkorlighet. som är fullständigt synbar ännu i svarandens slutförklating, der. han uttryckligen tillstår sig hafva sagt och menat att dessa personer, 4sör så vidt de åstadkomma det nämnda förderfvet, icke kunde undgå de eviga straffen; så finner jag svaranden; detta afseende hafva, jemlikt kyrkolagens 2 kapitel 2 , gjort sig förtjent af en kraftig föreställning från Konsistorium öfver angelägenheten att bättre betänka sina yttranden och för framtiden taga sig noga tillvara för läror af så irrig och ochristlig natur. Honom skulle alltså allvarlizen föret ålla-derftresalisdiga misstaget, att först och främst uttala strassdomar utan uttryckligt afseende, på sorsoninasläran, för det andra at möta en gernings (här bränvins-tillverkningens eller -försäljningens; religiösa och ethiska straffbarhet efter dess möjliga verkan (förderfvandet, som hvad det kroppsliga beträffar kan uppkomma äfven af de skyldigaste orsaker, likasom å andra sidan uteblifva, der afsigterna varit de mest brottsliga) i stället för efter dess uppsåt, samt för det tredje, att antaga och påstå, det icke blott ett lekamligt, (Kropparnes) utan äfven ett andligt och religiöst (själarnes) förderf skulle kunna tillvägabringas af främmanae menniskor (bränvintillverkare och försäljare), då sanna förhållandet lyckligtvis är det motsatta, nemligen att ingen menniska kan förderfva någon annan själ än sin egen — en sanning så mycket vigtigare att icke förgäta, på det syndare icke må uppmuntras att skjuta skulden för sitt beklagliga tillstånd från sig sjelfva på yttre omständigheter. Kyrkoherden Holmqvist har, efter hvad jag förspörjer, gjort sig fördelaktigt känd såsom en man af krafi; men då en sådan diifver alla sina satser ofspruadt fram till sina yttersta konseqvenser, så är det för honom dubbelt angeläget att äga ä ven full klarhet rörande de vigtigaste ämnen för hans embetsve:ksamhet, och jag finner söljaktligen häri skäl, att den yrkade varningen honom icke undanbålles. Af de ofrige i nio punkter framställde anklagelserne rörande sjukbesök finner jag den 5:te och 9:de sakna bevis och böra således förfalla; hvilket äfven gäller om de tvenne i n:o 7 anmärkta specialhändelser. Med asfseende på den i 7:de och 8:de anklagelsepuokterne omrörda frågen om socknebudshäst, och det sätt, bvarpå svaranden sig utlåtit, finner jag bonom böra mottaga Consistorii föreställning, hurusom det visserhgen är hans rätt att med församlingen om ifrågava rande skyldighet öfverenskomma, men att arten af denna öfverenskommilse likval ingalunda berättigar honom till någon afvikelse från den föreskrift, som i Kyrkolagens 17 Capitel 2 8 innehålles, hvodan den omständighet, att den som kallar till socknebud icke medför häst, endast i detta fall kan befria från fullgörandet af det kärleksvärf, lagen ålägger, om dels en sotvandring är af omständigheterne förhindrad, dels egen häst sakoas eller för tillfallet siones i otjenstbart skick. I de äterstående anklagelsepunkterne, n:o 1, 2, 3, 4 och 6, anser jag svaranden hafda forbrutit sig mot Kyrkolagens 17 Capitel 2 FS. Plesterne skola ock sjelfve vara villige och redebogne att besöka de sjuke, vär de få socknebud, och måga derifrån ingalundu undandraga sig, med mindre de äro i sotesäng eller bevisa en fullkomlig ogörlighet. Jag kan för min del icke fatta deuna föreskrift annorlunda än så, att besoket bör ske vid det tillfälle, då socknebudet anmäles, samt att, om annorlunda sker, sådant endast kan råttfärdigas genom de tva i Kyrkolagen nämnda omständigbeterna (sotesäng och sfulskomlig ogorlighet) öfver hvilkas besiutlignet presten har onus probandi. I första punkten har svaranden erkänt uteblifvandet. utan att hafva förebragt bevisning öfver sjukdomsförf.llet, om hvars forhandenvaro de tre sammanstämmande vittuena under n:is 8, 9, 10, äga så liten kän nedom, att de icke ens omvittnat, det ew sådant blifvit af svaranden uppgifvet. Forsummelsen att infinna sig hos den mållosa Brita Jonsdotter (2:dra punkten) är uppenbar (jemför Kyrkolagens 17 Capitel 5 8.) Den för 3:dje anklagelsepunkten anförda ursäkten, hamtad från Nattvardsbarnens inställelse till förhör, kan jag icke finna giltig, oberäknadt, att ingenting anvat onföres till rättfärdigande af svarondens obestridda uraktlatenhet att redan den 30 April uträtta socknebudet, än blott att detta socknebud syntes icke vara af någon bastande beskaffenhet, emedan mannen nyss sorut varit i kyrkan (jemför Kyrkolagens 17 Capitel 3 S) Rörande fjerde punkten medger svaranden, att han varit anmodad om besök, hvars uppskjutande blott i allmänhet motiveras genom påstådda göromål, utan någon närmare uppgift, långt mindre bevisning om sjelfva beskaffenheten och mängden af dessa göromål. Vid sjette punkten her svaranden dels genom sin tystnad, dels genom uttryckliga ord bekräftat vittnesutsagorne under n:is 16 och 17, och gjort otvetydigt, att han dels utan uppgifvet eller styrkt förfall fördröjt sin inställelse hos den sjuke torparen Jacob Jonsson, som bodde helt nära prestsården, dels, när ban beslöt medfölja det tredje budet vägrat medtaga socknebudssakervo, emedan ban ville först undersöka, huruvida den döende kunde göra reda för sig i sina Christendomsstycken, samt ändteligen, när mannen enträffades ytterst okunnig, asflägsnat sig uten att meddela honom nattvarden och utan att sedermera förnya sitt besök, hvadan den sjuke, som kort derefter dog, icke fick åtnjuta den religionens tröst, som Kyrkolagen, rätt studerad, så gerna unnar de i sjukdom och dödsfara stadde, när ingenting ur deras föregående lif kan mot dem anföras, utan endast det, att de vid sjalasörjarens alltför länge fördröjda besök (anträffades i ett tillstånd, der de af sjukdomen försvagade förståndskrafterne neka dem att längre kunna göra någon reda för sig, under det likväl den reli giöse känslan och föreställningen bibehålla hfaktighet