och lägga dem på hjertat, ätt endast en kraftig fortsättning af kriget är förenlig med Eng lands ära och intressen. Han påminde derom, att under kriget mot Napoleon I stodo icke mindre än 80.000 man brittiska trupper i Spanien, utom det att 40,000 af engelska officerare kommenderade Portugiser besoldades af Storbrittanien; under de båda sista krigsåren måste England dertill underhålla trupper i Medelhafsstationerna och Canada. Under detta krig var likväl Englands befolkning knappt hälften så stor som nu, och landets tillgångar hafva sedan dess blifvit 4 om icke 6 gånger större. Det vore derföre regeringens pligt att gå folkets önskningar till mötes i afseende på krigets kraftiga fortsättande, isynnerhet då detta föres under ganska gynnsamma förhållanden, som man i allmänhet ej vet att uppskatta. De allierade äro oinskränkta herrskare på hafvet; de föra kriget i fiendens eget land, men blott på en enda punkt, och det är egentligen endast denna, som krälver särskilt uppmärksamhet. Regeringen har försummat att skicka betydliga förstärkningar till Krimarmken, men detta är nödvändigt, och kunde lätt nog ske; England har nemligen en arme af 320, 000 man i Ostindien och ett ansenligt antal trupper i sina öfriga kolonier; af dessa kunde inom tre månader minst 20,000 man vara ösverslyttade till krigsteatern. Vidare har regeringen sökt värsva srämmande trupper, men ej lyckats samla mer än 13, 000 man sådane, då England: under kriget mot Napoleon I besolda de 25000 ulandningar; orsaken dertill fann generalen bland annat vara de njugga värfningspenningarne, som nu utgöra 10 E, då de förut uppgått till 18—25 E. Af irländska konstablarne kunde man lätt bilda en förträfflig biig:d på 5000 man, och från Canada borde man likaledes påräkna en betydlig kontingent, om regeringen ville anslå kolonisternas fosterlandskärlek och erbjuda rekryterna förmånliga vilkor. Slutligen skulle man kunna bilda en stark Polacklegion, och generalen förklarade sig ej begripa, hvarför regeringen fruktade att skrida till denna åtgärd; är det af undfallenhet för Österrike, borde man betänka, att hela Polen icke är österrikiskt; för att ej gifva Österrike anledning att beklaga sig, kunde man inskränka sig att emottaga endast ryska Polackar. Man har i parlamentet hört vissa talare på ett modstulet sätt yttra sig om krigets utsigter, talare, som nyligen varit medlemmar af regeringen (generalen betecknade bland andra lord John Russell såsom the noble lord uho distinguished, or rathaer extinguished himself at Vienna); man borde derför : begagna tillfället, för att visa Europa, huru ytterst fåtalige de personer äro, som hysa dylika åsigter. Generalen ansåg, att om man ej nu fortsätter kriget, då man har den oskattbara fördelen att i Fransmännens kejsare ega en mäktig, beslutsam och trogen bundsförvandt, skall nästa generation blifva nödsakad börja ett nytt krig mot Ryssland med större penningeuppoffringar och mindre utsigter till framgång. — Sedan sir de Lacy Evans slutat sitt tal, uppsteg lord Palmerston och förklarade, att regeringen oåterkalleligen beslutat sig för en kraftig fortsättning af kriget och redan allvarligt rådplågat om fiera af de medel, general de Lacy Evans föreslagit. England underhöll visserligen under de sista åren af Pyreneiska kriget en större krigsstyrka än för närvarande, men under de första åren var förhållandet omvändt. Såvidt lord Palmerston kände engelska historien, hade engelska hären aldrig på så kort tid blisvit så ansenligt förökad, som just undet nu pågående krig. Visserligen var Englands folkmängd nu betydligt större än fordom, men arbetslönerna hade äfven betydligt stigit, och soldatyrket var ej mer så lockande som sordom. Rättvisan — förklarade lord Palmerston — fordrar dock det erkännande, att engelska folket genom frivilligt intråde i armeens leder aldrig ådagalagt större fosterlandskärlek än nu. För öfrigt lofvade lord Palmerston, att regeringen skall taga den tappre ge neralens råd i allvarligt öfvervägande. 0 UN 2 AA OM HM ao a Id 11 2