Christian Svenungsson: Torparen Hans Olsson bagärde att få begagna vitinets hästar för att skjutsa pastorn till fattigt jonet Gustaf Hansson under Rotvejand, till bvilken pastor, efter hvad Hans Olsson sa-— de, icke velat fara i socknebud, utan att häst skaffades. Hans Olsson berättade sedermera för vittnet. att vittnets häst icke blifvit antagen, emedan den skulle vara skygg, samt att Hans Olsson derföre nödgats lega sig en annan häst. Vutnet har icke funnit att hästen var skygg och intygade vittnet att Gustaf Hansson har understöd af fattigvården. Herr kyrkoherden Holmqvist begärde, att hr Berö gendal. som begagnat Christian Svenungssons häst, måtte varda börd ang. hästens beskaffenhet. Herr Bergendahl förklarade, på aflagde eden, att hästen vid det tllsälle, då hr Bergendal begagnat den, icke utan fara kunnat hvarken ridas eller köras. Uti påminnelser, asgisna efter detta vitinesförhör, tillbakavisar Tit. Jacobsson kyrkoh. H:s påståenden och yttrar: -Genom vittnesmålen är således ådagalagdt det förbållande, att kyrkoh. Bolmqvist utan styrkt förfall nekat att infinna sig vid socknebud; att han vid andra tillfällen sökt undanflygter för att sl ppa detta besvär; att han på stället hos den sjuke vägrat att meddela H. H. nattvard, emedan han ansett den sjuke ej ega ersorderlig kristendomskunskap och att i följd af detta hans förfarande flera personer, hvilka önskat det h. sakramentet, dött, utan att komma i atnjutande deraf. -Kyrkolagen onbesaller uttryckligen i 17 kap. I, 2 Y: att presterne sjelfva skola vara villige och redebogna att besöka de sjuka när de få socknebud, ofta okallade besöka de sjuke, särdeles de fattige, och att de, för att få veta när en eller annan blir sjuk, skola från predikstolen förmana folket att gifva sådant tidigt tillkänna. Alldenstund kyrkoh. H. således tydligen skulle brutit mot kyrkolagen, yrkade Jacobsson, att han måtte dömas utgifva till kyrkan halfva inkomsten af pastoratet för 1854 samt efter räkning ersätta Jacobssons utgister. Slutligen räsonnerar J:n åtskilligt öfver kyrkoh. H:s yttrande, att de som sälja bränvin, så väl i parti som minut, skulle göra sällskap med de onda apdarne i den eviga fördömelsen. Följden måste, menar J. blifva, att de som stiltat en lag, hvilken medgifvit sådana rättigheter, skulle vara fördömde. Men lagens stiftare äro Rikets Ständer. Fördömelsen måste följaktligen äfven drabba deras kommittenter, Åhvadan vi — det är hr J:n som talar — per consequentiam, kunna hysa den förhoppningen att jemväl få se hr kyrkoherden Holmqvist såsom en ledamot af societeten i de onda andarnes uppvärmda salonger. Härpå följde af kyrkoherden H. tillägg till bans föregående förklaring, deri följande förekom: Jäfspåståendena vidhållas. Hvad busförhöret på Fjelldacka angår, yttras nu: Sjelsva det af klaganden äberopade enda wittnet, landthandlaren Backelin, har uttryckligen sagt inför domstolen, att ban icke kunde b-stämdt säga, att jag med de af mig vid husförhörstillfället nyttjade orden utpekade några af de tillstädesvarande personerne. Hvar och en, som opartiskt afhörde och bedömde de af mig vid ofvannämnda husförhör i slutförmaningen nyttjade orden, kunde ock lätteligen finna, att meningen af densamma var, att för så vidt de, hvilka tilltalades, genom försäljande af de skadliga rusdryckerna förderfvade menniskors kroppar och själar, kunde de icke undgå det i sammanhang med både denna och annan ogudaktighet stående eviga straff. Vidare förklarades rörande socknebuden: N:o I bifogades ett intyg af adj. Bergendal, att kyrkoh. H., som efter de år 1853 slutade husförhören var ganska krasslig, befann sig i början af Jan. 1854 vid så klen helsa, att han måste underlåta den af honom tillämnade tjenstgöringen med tingspredikan på Rabbalshede den 10 samma månad, samt ett samma dag begärt (begärdt) socknebud ungefär 1 mil bort i sockven åt motsatt håll, hvilka båda förrättringar jag (Bergendal) alltså måste fullgöra, samt från Tingstaden begifva mig till socknebudsstället, hvarifrån jag icke förrän frampå natten återkom. 2. Tvenne sammanstämmande vittnen bestyrkt min förklaring. 3. Vittnet Christian Axelson intygat att hans fader, till hvilken han ville bafva prest, varit i kyrkan Palmsöndagen, och detta gaf just anledning till att icke anse socknebudet af så hastande beskaffenhet, hvilket det icke heller var, då fadren ej dog förrän efter flera veckors förlopp. 4. J. Olausson upplyst att jag just kom från ett socknebud, då han ville bemta mig till sin sjuka myndling. Emedan jag redan då lärt känna det missbruk man här ofta gör af prests kallande till sjuka, var det nödvändigt för mig göra mig underrättad om det verkligen var allvar med det ifrågasatta tjukbesöket. — Så snart jag detta förstod ätföljde jag ock budet. 5. Att torparen J. J:a ej blef delaktig af den H. Nattv. hade sin grund i kyrkolagens 8 kap. 3 S. som uttryckligen stadgar, att till Herrans Nattvard skola icke tillåtas de som icke kunna göra reda för sig uti deras christendomsstyeken. Mannen, som anträffades ytterst okunnig, blef af mig undervisad i de aldraförsta och enklaste cbristendomssanningar, hvilken undervisning jag ock gerna fortsatt, om han det begärat (!), men orsaken dertill att detta icke af honom skedde, har sannolikt varit densamma som jag nägongång förut och äfven sedan funnit hos dylika menniskor (!) att de med lemnade undervisningen varit missnöjda (!) och således icke velat hafva den förnyad af läraren, den de med ganska litet besvär (?) kunnat budskicka. 6. 4kEnuru ransakningsprotokollet icke innebåller något om sjukbesöken hos J:s Asmundsson och Joh:a Jacobsdotter under Ejde, upplystes likväl inför domstolen (?) att J. A. aslidit före den tid jag emottog pastorsvården, och att J. J. icke någonsia begärat prest till sig under sin sista sjukdom, mycket mindre låtit derom tillsäga. Med anledning af socknebudshäst för fattighjon, anmärkte kyrkoh. H., att det skulle säkert förefalla hvarje sundt menniskoförstånd förunderligt om det, som lagen icke stadgar rörande någon pastor i Bohuslän, skall kunna åläggas pastor i Qville. Sådant bestrides af mig på det högsta, synnerligen som det skulle blifva hardt nära omöjligt, då fattigpersonalen, som erhållit ordinärt understöd under 1853 utgjort endast i Qville socken icke mindre än 290 och således de, hvilka behöft extraordinärt bidrag troligen varit minst lika många. Förklaringen slutar med vrkande af offentlig afbön s — — YA — teet