RUSSEII, 0UtalIl Fälmerston, CIICICLLII Ior engelska ministeren, inom parlamentet angripit Ferdinands styrelse, kan man med säkerhet antaga, att allvarsamma händelser förestå uti Italien. Ryktesvis berättas, att general Canrobert skall öfvertaga befälet öfver Lyoner-armåen, för att inrycka på italienska halfön, såvida de politiska utsigterna ej snart förändras. Den moderata oppositionen i Italien börjar samla sig under Muratismens fana och har sina blickar rigtade på prins Lucien Murats son, en ung Joachim Napoleon Murat, för närvarande löjtnant vid franska guiderna. Det vore ingen omöjlighet, att en Napoleonid kommer att bestiga den thron, från hvilken en ättling af Bourbonska familjen ännu i dag bevisar inför verlden, att denna familj ingenting lärt och ingenting glömt. Till de skildringar vi redan meddelat af tillståndet i konungariket Neapel, torde följande förtjena tilläggas; den är hemtad ur en den 27 Juli daterad skrifvelse från Syrakusa: Om konsten att prosetera är något mer än ett tomt intet, kunna vi förutsäga, att en ny revolution förestår i dessa dagar, och dess utbrott påskyndas ej så mycket af den för öfrigt storartade verksamhet, som tillskrifves de hemliga sällskaperna, som af regeringen sjelf genom dess förvända och olycksbringande åtgärder. Spannmålsutförselförbudet har ruinerat våra köpmän och landtbrukare; visserligen har regeringen till en del åter upphäft detsamma, men blott för skens skull och för att leda vestmakterna bakom ljuset; om någon våI gar begagna sig af dessa på papperet gjorda medgifvanden, väntar honom tukthuset. Antalet af offentliga och hemliga polisagenter har länge varit legio, men icke destomindre nyligen blifvit förökadt med minst 50 procent. Hvart man går, är man omringad af detta politiska Hermandads lyssnare och spioner. Konungariket Neapel är förvandladt till ett stort tukthus. Polisens välde har ej mer några gränser; agade man förr med gissel, gör man det nu med skorpioner. Alla stånd och klasser, adel, presterskap, borgare och folk, sucka under tyranniet. Ni må ej tro, att vi höra till dem, som af grundsats äro afvogt sinnade mot ett strängt polissystem; vi äro tvertom dess vänner, men allt måste ha en gräns, och det är här icke fallet. En god polis skall skydda medborgaren mot andras godtycke och vaka öfver lagens vidmakthållande; men när en polis är försedd med fullmakter, som lemnar det friaste spelrum åt enskilta tjenstemäns godtycke, då är välsignelsen af en sådan statsinrättning förvandlad till en förbannelse. Regeringen har gifvit de sicilianske polistjenstemännen rättighet att häkta, döma och bestraffa hvem de behaga, om de anse honom misstänkt, och dermed är en omätlig tummelplats öppnad för tillfredsställande af personligt hämdbegär och förösvande al alla slags bosstreck. De högre embetsmännen kunna naturligtvis ej sjellva iakttaga allt, utan måste förlita sig på sina underordnades och talrika hemliga spioners berättelser. Att massan af de sistnämnde ej kunna räknas till de moraliskt obefläckade behöfver väl ej sägas. Likt banditer smyga desse spejare från hus till hus, och ve den, till hvilken de hysa personligt groll. Tvisten må hafva varit huru gammal som helst; om blott minnet af densamma lefver qvar, sätter polisspionen sin man på listan öfver de misstänkte och pådiktar honom förbrytelser, som han aldrig begått. Den misstankte ryckes ur sin familjs sköte, för att förtvina i ett fängelse eller piskas inför bastonadkommissionen, såsom det redan händt många aktade och för politiken alldeles främmande personer härstädes. Det är just detta afskyvärda angifvelsesystem, som värfvar allt talrikare proselyter åt de hemliga, mot regeringen siendtliga sällskaperna; ty då ingen mer är säker för polisens förföljelser, betraktas de hemliga sällskaperna såsom det enda medel, genom hvilket man kan hoppas få ett slut på det nuvarande jemmerfulla tillståndet, hvilket förr eller sednare måste upphora. Bland polisspionerna spela, enligt hvad allmänt antages, de sromme saderna af jesuiterorden en framstående roll. Inom gornisonerna i Messina, Reggio, Cosenza samt tillochmed i Neapel hafva flera personer, bland dem åtskillige officerare, blifvit angisne och kastade i fängelse. Man vill veta, att regeringen, som ej litar på sin egen arme, begärt hjelptrupper af Österrike. (Detta motsa ges af Österrikes halfolficiella tidningar, men torde icke destomindre vara grundadt.) Det påstås, att polisen på andra sidan Messinasundet företagit en större razzia bland klostrens innevånare; i ett kloster nära Policastro skall man i källarhvalfven vid detta tillfälle funnit en ganska ansenlig mängd vapen och ammunition. Priorn, portvaktaren och den munk, som hade uppsigt öfver källaren, arresterades genast, men beredde sig utväg att fly; de öf rige bröderna neka, att de haft kännedom om