känna, att hans nya svägerska på intet sätt kunde tåla att jemföras med Tolla. Det var under den vecka som följde på detta giftermål, som öfverhuset iklädde sig si pa karmosinröda sammetskappor, fodrade med hermelin, för att öfvervara drottningens kröning, en af de vackraste fester i detta århundrade. Lello, som blifvit instucken bland den neapolitanska beskickningen, såg hela ceremonien. Han ikladde sig sin berömda hofdrägt klockan fem på morgonen, och aftog den först klockan tre på natten. Han skulle hafva dött af svält under denna tid, om han ej varit så försigtig att taga bakelser med sig i fickan. Denna minnesvärda dag och alla de vackra saker som föregingo framför hans ögon, kommo honom likväl ej att glömma Tolla; tvertom! Hörde han icke öfverallt ropet: Ålefve Victoria! och såg han icke öfverallt Victorias namn strålande i eldbokstäfver midt under illuminationen? Mera kär an någonsin, skref han dagen efter festen ett bref till öfversten efter Rouquettes diktamen — det var fyra långa sidor fulla af bekännelser och böner. Då han förseglat konvolutet, omfamnade Rouquette honom faderligt och sade: — Bravo! Ni har handlat som en god nevö och en förståndig menniska. Detta lilla