kunde föra honom dit två gånger om dagen. Han hoppades alltjemt att Tolla skulle blifva dethroniserad af en sångerska eller skådespelerska. och han visste af erfarenhet att dessa theaterpassioner äro de grundligaste, emedan fåfångan dervid kommer kärleken till hjelp. Olyckligtvis hade Italienarne rest i Juli månad, och operan var under reparation. Lello måste fördenskull inskränka sig till drama och vaudevillen. För vaudevillen hade han en asgjord böjelse, oaktadt han blott sällan var i tillfälle att uppfatta en qvickhet i första ögonblicket; hans skratt kom gemenligen ett par minuter efter parterrns, och ibland kunde han fundera på en qvickhet ända till påföljande dag, och han öfverraskade då ofta Rouquette vid frukosten genom att plötsligt utbrista i ett skallande gapskratt. Trenne dagar efter deras ankomst sutto de båda oskiljaktige tillsammans i Folies-Dramatiques. Lello sätt sramst i en loge och lorgnetterade mycket uppmärksamt en ung, hvit och blond skådespelerska, som på allischen kallades mademoiselle Cornelia, och hvilken sörfattaren hedrat med en roll på sem och trettio rader. SR ARN (Forts.)