Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 augusti 1855, sida 1

Lello hans brist på förtroende och uppmanade honom att öppna sitt hjerta för onkeln; han prisade sitt saderliga öfverseende och försäkrade att han aldrig glömt det den lille Lello ridit ranka på hans knä. Det var långt mera för hans skull än för brodrens, som han uppgifvit att gista sig samt beslutat att lesva och dö som ungkars. Han hade alltid varit ense med sig sjelf att åt Lello efterlemna allt hvad han egde, och hans testamente låg rehet? Man fordrade ju ej något offer af honom, utan blott att han skulle vara uppriktig. Denna text utlades ytterligare af Rouquet te med dennes vanliga skarpsinnighet. — Ni gör orätt, sade han, uti att dölja edra tankar för er onkel, han är en man, af hvilken ni har allt att hoppas, intet att frukta. I ert ställe skulle jag utan krus berätta honom hela historien, då han ju i alla fall redan känner den, och be om hans samtycke. — Tror ni verkligen att han skulle lemna mig det, min käre Rouquette? — Hvarför icke? Jag tror emellertid, oss emellan sagdt, att det der klostret San Antonio är honom en nagel i ögat. Man säger i Rom att ni fört signora Feraldi dit för att skydda henne mot er onkel. Hvilken kränkning dan särdigskrilvet och försegladt. Hvarsör vedergällde Lello då alldeles icke denna gode—