Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 augusti 1855, sida 1

mäste det ej vara för honom, som håller af er och insatt er till sin arfvinge! Hvad skall han vål tanka då han ser att ni heldre vill göra er älskarinna till martyr än läta henne lefva lugnt i samma stad som han? — Det år sannt, min gode Rouquette, Tolla lider verkligen. — Det visste ni! Har man då berättat för er allt hvad hon måste genomgå i detta fruktansvärda kloster? — Hon har sjelf skrifvit något derom. — Har hon nämnt något för er om sin helsa? — Huru! skulle hon vara sjuk? — Har hon sagt er att hon är utpinad af sorg och ledsnad? att febern ... — För Guds skull, tala Rouquette! Låt mig höra allt hvad ni vet. — Man säger att hon ej kan sofva, att en smygande feber förtär henne, att hon är utmagrad af sorg och längtan, att hennes vackra ögon äro infallna, att hon förlorat sin friska fårg, och att man knappt mer kan igenkänna henne. Hennes kammarjungfru äkan ej längre uthärda denna klostertukt och hotar att lemna henne; hvad skall blifva utaf henne då hon blir ensam med sina qval? — Icke ett ord mera, min vän! jag börjar alsky mig sjelf, Utan att veta deraf har jag