Theater. En god uppfostran, komedi i l akt, af Årima. Svenskt original. Innehållet af denna komedi, som i Tisdags för första gången uppfördes å vår theater, är i korthet följande: Friherrinnan Landfeldt(m:slle Lindmark) har en dotter, Amanda (fru kinmansson), 15 år gammal, oskyldig och sedesam, såsom det höfves en ung ficka. Amanda har af sin mor och sin guvernant, meslle Rehnström (m:slle Sjöberg) blifvit uppfostrad på en aflägsen landsbygd, dit ännu aldrig någon ung man fått sätta sin fot. Hon lefver här glad och förnöjd med sina lekkamrater, sina blommor och sina dockor. Det der går naturligtvis ej an vid hennes ålder! Amanda har ju, ehuru hela Lå åren gammal, ännu ej lärt känna sin sara, Åaott se frestelsen i ögonen o. s. v. Men härför vet vår goda Årima råd. Friherrinnans bror kommer på besök från Stockholm, och har med sig sin dotter Julie (m:sile Kindahl) och sin son, den unge kadetten Knut (m:-lle Nordgren). Julie, som är en ersaren 17:årig flicka, häpnar öfver sin täcka kusins enfald, och lär henne i en handvändning hvad kärlek, kurtis, tillbedjare, rend z-vousr. romaner Kc. vill såga. Hon visar henne sitt aldraheligaste, ett litet skrin, som bland andra rariteter äfven innehåller Julies första kärleksbref, låter den oskyldiga Amanda skrifva en biljett, hvari denna stämmer möte med sin kusin Knut, som hon känt i en hel halftimma, spelar vidare både tanten och den stackars guvernanten åtskilliga fula spratt och firar slutligen den triumfen att se Amanda al sina slägtingar öfverraskas i Knuts armar. Dermed är nu segern vunnen och pjesen slut. Den I7:äriga har visat Amandas mor hur felaktig den uppfostran varit, som denna gifvit sin I5:åriga dotter. Iulie har fullgjort sitt värf, sors. sitt, och — ridån faller. Hvad skall man val fälla för ett omdöme öfver ett dramatiskt arbete med ett dylikt innehåll? Låtom oss till en början antaga det bästa, att neml. förs. velat varna för följderna af såväl den slags uppfostran, som afstänger unga flickor från allt sällskapligt umgänge, som af den, hvilken meddelas i våra s. k. moderna pensioner. Vi kunna dock ej på allvar tro att detta varit förf:s mening; dels tro vi i sanning oj, att något är förloradt vid att en 15 års slicka i verkligheten är så oerfaren, som Amanda skildras, dels låter förf. den ingenting mindre än oerfarna Julie icke röna ringaste obehag af följderna utaf den uppfostran hon erhållit och den hon åter i sin ordning söker atillampa på sin kusin. Ref. får således helt uppriktigt bekänna, att bekantskapen med den ifrågavarande komedien En god uppfostran varit soga angenam, en åsigt, som helt säkert delas at flertalet utaf publiken, åt minstone den del, som ej finner något nöje uti att på scenen se framställd en handling af så föga moralisk tendens och ur en ung slickas mund höra ett språk så mer än lofligt frivolt, som här var fallet. ÅÄs signaturen Arima (förmodligen ett anagram af Maria) skulle man vara böjd antaga, det pjesen vore försattad af ett fruntimmer. Vi önska dock att i det längsta få betvifla detta. Ett opus sålant som det ifrågavarande skulle svårligen kunna med tålamod åses, om ej