all Jag ej Ullhör dem, som stinna ett nöje uu att ständigt klandra, och likväl anser jag mig böra framställa några fel, som gjort, att denna exposition ej är för oss så hedrande som den kunnat blisva. I. Framkommo våra artiklar så sent och upp: ställdes med den långsamhet, att de ej ännu äro i fullkomlig ordning. Någon giltig ursäkt för det sena alsändandet, har jag aldrig kunnat finna. Skälet till sensardigheten vid uppstallandet, en senfardighet som varit så stor, att vederbörande Fransman, såsom det påstås, slutligen hotat att vräka ut alla lårarne med deras innehåll, kan ej sökas uti annat än deras slappbet och oförmåga, som haft saken om händer. Man kan vara en utmärkt och älskvärd personlighet, en förträfflig expeditionssekreterare eller notarie m. m., utan att dersöre besitta de egenskaper, som erlordras för packlårars transport, eslekters upptagning och uppställning, anskaffande och behandling al tjenlig arbetspersonal m. m. Såsom pror på slapphet kan ock tjena den omstandigheten, att ej ännu någon katalog utkommit, ett arbete, som med flit och ihärdighet kunnat verkställas på 2:ne dagar. 2. Hafva våra artiklar nåstan öfverallt fått oljenliga och trånga platser. Månne ej en expeditions-sekreterare med sitt namn och anseende hade kunnat bättre bevaka våra intressen i detta hänseende? 3. Råjar uppställningen slarf och brist på smak ? Om ock ej alla exponenter, med hvilka jag samtalade, hade skal för sin klagan i afs. på behandlingen och uppställningen af deras artiklar, så kunde jag dock sjelf se, att flera hade det. Såsom prof på slarf berättades mig, att åtskilliga instrumenter, som afsändts ifrån Chalmerska slöjdskolan i Götheborg, sönderbrutits, och således ej kunnat uppstallas. Hvarföre ett utmärkt broderadt porträtt af Napoleon III jemte flera andra väl arbetade saker såft sin plats uti ett slags alkov. kan ej förklaras annorlunda än genom brist på smak. 4. Poro de flesta svenska artiklarne i för små qrantiteter och för liten skala. Så t. ex. då andra nationers exponenter hade uppställt hela pyramider af stearinljus, funnos af Johanssons tillverkning endast omkring, hvad jag kunde tycka, 50 a 60, ehuru de i anseende till det yttre voro de bästa på hela utställningen. Af de svenska malmerna, plåtarne och jerntillverkningen funnos jemsörelsevis alltför små prof. När jag frågade efter anledningen dertill. svarades mig, att kommersekollegium förbudit att sända prof öfver en viss tyngd. En anmärkning, som likväl mer träffar exhonenterna sjelfva, får ej heller tillbakahållas, nemligen, att flera expositionsartiklar ej voro åtföljda af behöfliga uppgifter, hvadan äskade upplysningar till de besökande ej kunde meddelas. Så berättas kejsaren hafva gjort flera frågor angående åtskilliga malmer och träslag, och alltid erhållit af afdelningens föreståndare det svaret: ,Jag vet icke! Till dessa uppgifter har man utomdess muntligen försport, att likasom katalog saknades på de svenska alstren, hvarigenom det var omöjligt att kunna med dem göra annat än en slygtig och ytlig bekanskap. så saknades äfven personer, som kunnat ersätta denna brist genom muntliga upplysningar. Så berättas, t. ex. att då kejsaren en gång besökte den del af svenska afdelningen, som innehöll våra rudimaterier och begärde upplysningar om: Fhvar finnes den malmen? Huru rik är den? Finnes den i större eller mindre förråder? Huru mycket tillverkas af densamma? o. s. v. — så hade det för tillfället närvarande svenska ombudet intet annat svar att lemna än: 4jag vet icke. Så oerhördt detta låter, så var dock talet härom allmänt bland Svenskarne i Paris. Såsom ett ytterligare bevis hurn litet våra kommissarier förmått att bevaka vårjrätt, anföra vi följande ur Aftonbladet: Från Paris skrifves att den norska kommissarien kand. Tidemand (bror till målaren), efter att företrädesvis med särdeles ifver sysselsatt sig med flaggornas och vapnens placerande (hen har lyckats få intaga första planen i svensk-norska afdelningen och att på sina skåp i alla hörn anbringa det norska vapnet) äfven lyckats bedrifva, att till juryman för Sverge och Norge i konstasdelningen blifvit utnämnd norske artisten Böe. Man beklagar, att då alla andra länder till jurymän utsett hvad de haft mest lysaode i konst, litteratur och mecenatskap, de förenade rikena skola representeras af hr Böe, som visserligen är en ganska lofvande stillebensmålare, men som på expositionen endast har en liten högst obetydlig tafla (två brinnande ljus och ett par kamelier) samt för öfrigt icke genom sin personlighet är qvalificerad för ett sådant uppdrag. Vi hysa inga nationalfördomar och ingen öfverdrifven nationalsåsanga, men nog kännes det rätt smärtsamt, att så oupphörligt se Sverge orättvist ställas i skuggan, derföre att de, som hatva ledningen af våra angelägenheter, icke äro vuxne sitt uppdrag. Men detta har varit Sverges lott i så långa tider, att vi nu borde