Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 augusti 1855, sida 2

est den befjädrade sångarskaran fordom egde sitt fridlysta hem, och landet förete detta nakna och ödsliga utseende som utvisar brist på skugga om sommaren samt saknad af skydd och värme om vintern. Sådant är sörhållandet på Sveriges vestra kust, om hvilken främlingen med skäl frågar hvarest menniskor kunna finna uppehälle och boningar bland nakna berg, beröfvade all grönska och vextlighet. Man boppas dock att en stigande upplysning jemte ändamålsenliga författningar samt en förnuftig omtanka om eget framtida väl skal! väcka en bättre anda i detta afseende. Medan vi äro på tal om skogshushållning må vi ej försumma att omnämna den inom detta län föreslagna skogsplantering, på de så kallade svältorna, emellan Alingsås och Falköping. Lyckas det landshöfding Bergman att besegra allmogens betänkligheter och brist på förutseende, och att på detta sätt kultivera dessa eländiga för att icke säga afskyvärda trakter, så har han genom sitt nit och sin omtanka planterat sig en lika gagnrik som varaktig minnesvård. De vidsträckta och ofruktbara ljunghedarne i södra Halland och Kronobergs län vänta afven på en sådan åtgärd af deras resp. länsstyrelser. Från denna lilla diversion i skogen återkomma vi till några utfärder i trakten. På några välvilliga vänners föranstaltande fingo vi se åtskilliga ställen i grannskapet, och den första utflygten gällde Upperuds och Håfvereds jernbruk. Det förra med sin vackra belägenhet och segelled ut till Wenern är gammalt och riksbekant, hvarföre vi fortsätta färden till det sednare stället, som förtjenar att blifva något mera kändt. Håfvereds bruk 1 mil från Upperud, anlagdt under den förre disponenten Herr Baron S:t Cyrs tid, är beläget i en djup däld, till hvilken en strid och vattenrik ström, sammanträngd mellan tvenne höga skogbevuxna berg, störtar sig ned. Denna ström, som erhåller sitt vatten från flera ofvanför belägna större sjöar, störtar härutför med vild skummande kraft, och det oaktadt har man vågat att vid fallets öfversta brant anlägga en fördämning, hvars djerfva och konstenliga sammansättning skulle göra heder åt en af vägoch vattenbyggnads-corpsens utmärktare medlemmar. En gång under arbe: tet bröt strömmen med oemotståndlig makt den boja man velat lägga i hans väg; men med sallspord ihärdighet och kostnad förnyades åter försöket och kröntes med fullkomlig framgång. Denna förträffligt genomförda vattenbyggnad fördelar nu vattnet till de nedanför belägna sågarne och spikhamrarne samt lemnar en öppning i midten för flottningen. Plankor, som vid tillfället släpptes härigenom, sörsvunno i det skummande djupet och kommo åter upp, kastade som spån, hvarvid en del till hela deras längd slungades rakt på ändan öfver vattenytan. Här sågo vi ett vackert bevis på huru naturens vilda krafter kunna besegras af en ännu högre kraft: mennisk osnillets. En af de höga kullarne vid strömmen har konsten på ett utmärkt sätt förskönat. Ösverallt äro gångar anlagda i alla riktningar, på flera ställen på trädtrappor, hvaraf en med långt öfver hundra steg, förer vandraren öfver de äfventyrligaste branter upp på kullens höga hjessa. Under vandringen påträffas öfverallt bersåer, beskuggade af höga träd, samt grottor och svala hviloställen, danade af naturen och blott något upphjelpte af konsten, alla i skiftande former och lägen. Öfverallt på kullens branta sidor mötes ögat af tjusande utsigter åt den nedanför brusande strömmen eller de ofvanför densamma belägna sjöarne eller det i dalen anlagda bruket, der industrien och idogheten har sitt hem. På en af kullens platåer är en större karusell anlagd till ungdomens förlustelse och nöje. Genom dessa labyrintlika gångar uppkommen på spetsen af kullen, ser man der en öppen paviljong eller rotunda, från hvilken man har en vidsträckt och utmärkt vacker och omvexlande utsigt öfver landskapet. Vänder man sig åt öster, har man bortom skogen Wenerns stora vattenyta samt långt der bortom i det blånande fjerran Kinnekulle. Vi tveka icke att jemföra detta ställes natursköna belägenhet med de mångbeskifna ställena i Saxiska Schweitz och Harzbergen. Om dessa i formernas sällsamhet och storhet ega företräde, så sakna de dock dessa vackra vattenspeglar, dessa djupblåa sjöar, som utmärker så väl detta som många andra ställen i vårt land, och vattnet, säger Lamartine, ger åt ett landskapsstycke samma glans och skönhet som ögat ger menniskoanletet. Såväl bruket som omgifningens anläggningar, till både nytta och skönhet, äro gjorde under den ofvannämnda bruksdisponentens tid. Detta var förut ett alldeles vildt ställe. Äfven ha under samma anläggares tid flera förträffliga väganläggningar åt skilda håll och till betydlig längd blifvit utförde, hvilka medel till kommunikationens lättnad icke allenast komma