Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 augusti 1855, sida 2

Styckegods. Ett sasana ögonblick. En köpman gjorde bröllop åt sin dotter. Redan voro gästerna ankomna, då köpmannen, som hade något att syssla för anordningen vid brolloppet, i förstugan mötte en af husets pigor, en ensaldig landtslicka, med ett brinnande ljus i banden, utan ljusstake. Han förebrådde henne detta slarf och fortsatte vägen till köket, der han hade något att tala vid sin hustru. Pigan återvände straxt derpå, belastad med vinbuteljer, men utan ljuset. Hastigt påminde sig köpmannen, att han samma dag låtit nedsätta i källaren flera fat krut, och att en bodbetjent uppslagit ett fat, för att lemna en kund prof. Hvar är ljuset? frågade han hastigt. ,Jag bade händerna fulla af buteljer och kunde icke medtaga ljuset, svarade pigan. ,Hvar har du lemnat det?3Jag har ställt det uti ett fat, som var fyldt med svart sand. Köpmannen störtade ned i källaren; gången dit var lång och mörk. Hans knän svigtade, hans andedrägt hämmades, alla hans lemmar darrade; det sörekom honom som döden redan fattat honom och alla de öfrige. I ändan af gången, midt under det rum, uti hvilket brudparet och gästerne befunno sig, såg han krutfatet, fyldt upp till randen, hvaruti talgljuset var instucket och i hvars röda låga en lång skare höjde sig öfver slammon. Denna anblick gjorde honom stel, och det glada bröllopssällskapets hörbara muuterh et kom haus blod att stanna i sitt lopp. Ett ögonblick stod han rådlös, stirrade på ljuset och var oförmögen att röra sig vidare. Redan trodde den olycklige sig se huru ljuset rörde sig, att det föll — fattad af förtviflan, störtade han fram. Huru skulle han kunna taga bort ljuset? den minsta rörelse skulle vålla att den långa skaren föll i krutet. Med en sällsynt själsnärvaro omslöt ban ljuset med bäda händerna, pressade slamman och veken fast mellan sina fingrar och lyfte sålunda ljuset lyckligt ur krutfatet; hans händer voro brända, han aktade icke derpå — själsångesten hade varit för stor — vid ändan af gången afsvimmade han.