Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 augusti 1855, sida 2

Nordkärr, Sunnanå med lastageplats, utom slera andra vackra och vålbelagna egendomar, till finnandes. I Skålleruds socken, ej långt från Upperuds bruk ligger en sjö benämnd Nåren. hvilken såväl till sin form med många vikar och sund som omgifningarne af behagligt leende stränder, är en af de vackraste sjöar, som kan pryda en landskapstasla. Lösoch barrskog på höga kullar omvexla med ängar, åkersalt och trefliga hemman och herregårdar. En med högstammig löfskog bevext udde vid denna sjö kallas ännu kungsudden, af följande anledning. Vid början af 20-talet eller så der, vistades Carl Johan flera somrar på Dal och residerade då på sin egendom Nordkärr. Till aftonutfärder från sistnämnde stället samt lägret på Ösköldsmoar hade konungen utsett denna angenäma högt öfver sjön belägna udde, samt derstädes låtit uppföra en paviljong med en nedanföre belagen köksbyggnad. I! denna paviljong intog konungen i en glad och ogenerad omgifnings närvaro ofta th under de sköna sommarqvällarne. Den eleganta och firade landshösdingskan F. befann sig då äfven ibland gästernas antal. Man omtalar ännu i dessa nejder konungens vänligt glada och förbindligt nedlåtande satt under dessa landtliga aftoncirklar. Det var på den tiden, innan ännu oppositionen, då ett slumrande barn, hade ökat tyngden af hans kronas börda. Af dessa tilldragelser har denna vackra udde erhållit sitt namn. — Vid en annan vik afsjön, på en löfklädd höjl, är Skålleruds kyrka belagen. Denna, ett litet vackert tempel af träd med ett spetsigt torn, har nyligen, genom frivilliga bidrag och brukspredikanten pastor Lindbecks nit och omtanka, undergått en grundlig reparation både till det yitre och det inre. Utvidgade fönster gäfvo det lilla templet tillräckligt ljus, förhöjdt af den hvita oljefärg, hvarmed kyrkan öfverallt år målad. bessutom voro kyrkans alla innandelar på ett högst ändamålsenligt sätt ordnade, så att det hela gaf ett behagligt intryck al snygghet och ordning, just sådant som ett Herrans hus alltid borde ingifva. I denna kyrka voro vi närvarande vid en midsommarsfest, sådan som menniskan blott en gång och detta under den gladaste, skönaste, ja kanske äfven den saligaste tidpunkten at sitt lif kan fira, Den del af församlingens ungdom, som nu dertill erhållit sin första beredelse, gick nemligen på midsommarsdagen för första gången till nattvarden. Dagen förut hade denna ungdom smyckat kyrkan med löf och blommor, och under detta sitt bestyr utvecklade de unga flickorna sin naturliga smak och skönhetssinne. Likasom anande blommornas sköna, symboliska språk, hade de unga i den krans, som prydde den korsfästes nedböjda hjessa, inslatat den lilla blomma som för älskande i alla tider varit en påminnelse om trohet i kärleken. Nu nedblickade dessa blommor med ögon blå, hviskande till de vid altaret knäböjande på deras själars högtidsdag från Försonarens bild denna, en högre kärleks milda erinran: Förgåt ej mig! Att ännu mera förhöja det högtidliga i denna midsommarsfest hördes den dagen för första gången tonerna från ett nytt orgelverk, en gåfva till församlingen af possessionaten J. J. Hagsten på Framnäs. Orgelverkets harmonier i förening med församlingens röster togo sig särdeles väl ut tillsammans, emedan församlingens yngre medlemmar under flera år af pastor Lindbeck erhållit undervisning i kyrkosång. Tillsölje häraf kunde nattvardsungdomen besvara messningen från altaret. Denna antisoni emellan läraren och de unga gal åt den i öfrigt högtidliga handlingen ett eget rörande behag. Flera gånger då vi sedan öfver sjöns lugna yta återsågo den lilla hvitmålade kyrkan som en fridens dufva på sin löfrika höjd, värmdes hjertat vid åtankan på denna midsommarsfest, tv sådane ögonblick i lifvet kännas såsom vederqvickande vårfläktar från en högre verld. Att de stilla sommaraftnarne göra utslygter på den lugna sjön var ett af våra angenäma tidsfördrif. Solen sänkte sig rodnande i skogens bryn, goken med sin tvåtoniga sång i löfskogen bjöd den sjunkande dagen sitt farväl, under det att trasten, barrskogens, tystnadens och nattens sångare började sin melodiska sång; fiskens glada språng i vattenytan, vallslickans ropande i skogen Mi ko, mi ko! och kornas råmande besvarande af den välkända rösten; bjellrornas klingande och echot återsvarande instrumenternas ljud från båten; — allt detta i förening var en lesvande idyll, sådan som Gessner, naturens vän och skald, skulle hafva målat den. De gamle som stodo naturen närmare än vi tänkte sig lefvande balft andeliga väsen i hvarje dess föremål, så att deraf uppkom allehanda rå i bergen, skogen och vattnet samt dessutom neckar, sjö