utplåna; det land der Fryxell ännu ur sagans och häsdens urdarbrunn upphämtar sina Ilistoriska berättelser och Agardh, blomsterkonungen från Lundagård, nyss uttalat snillrikt I tänkta, begrundansvärda sanningar i statehushållning, finanslära och statistik. Mången anar ej att detta beprisade land, hvilket skalden upphöjt till Kronan bland Svea rikes länder, . eger en tvillingsyster, föga mindre skön eburu förbisedd och glömd ända tills i sednare tid, då hon blifvit egnad någon uppmärksamhet; denna syster, detta tvillingland är — Dal. Det är till detta land vi en stund önskade hänvisa de läsare, som älska att lära känna sitt fådernesland och dess många natursköna nejder, hvilka ännu föga eller intet blifvit söremål för tecknarens penna eller målarens pensel. På förband måste dock hänvisaren tillkännagifva att blott en mindre del af landskapet omnämnes samt att detta sker på ctt dunkelt och ofullständigt satt En af de mest besarna vägarne till Dal är den som går från Wenersborg öfver den så kallade Dalbobron. Åt detta håll, sedt från residensstaden och ängbåtarnes stora, så att säga, europeiska stråkväg, företer Dal med kal hjessa och rynkad panna eti bistert och föga gåstvanligt utseende; tilltöljd deraf har konstnären och tecknaren endast kastat liknåjda eller skygga blickar mot de kala klipporna. Detta torde vara en af orsakerna att landska pet ej blifvit ihågkommet hvarken i tecknin gar eller tallor öfver Sverige eller, så vidt det är oss bekant, i något annat lithegraslskt I album. För resande af de nämnda kategorierna har Dal förblifvit en terra incognita under det att possessionater. aslarsman och bönder lemnats ensamma att traska vägen fram, och desse, som man vet, befatta sig ej med reseminnen och illustrationer. Vill man, oaktadt dalbobergens föga inbjudande skaplynne, fortsätta vägen, så förmildras småningom det första intrycket af en och annan mindre skogs dunge samt smärre åkertegar och deremellan belägna landtliga boningar, hvilkas anspråkslösa trefnad tillkännagifver att odlarens möda älven här icke är förspild. I en af dessa vid vägen belagna stugor bor en ovanligt rask och söretagsam qvinna, som på ett betänkligt sätt ingripit i yrken, som endast äro männerna förbehållna, i det att hon är sadelmakare, tapetsör, målare, ja till och med smed, om det gäller. Hennes biträde är anlitadt vidt omkring hvilket tillkännagifver att hon är skicklig i sin sak. Denna qvinna är ett märkligt exempel på de många nyttiga och goda naturanlag som finnas nedlagda hos hennes kön; men hvilka, tillsolje af mannens sjelftagna förmynderskap och de lagar han har stiftat till qvinnans försång, aldrig kunna erhålla den utveckling, som sör detta svaga och förtryckta kön skulle vara af oberäknelig nytta till bergning, utkomst och oberoende. — Redan mnan man hinner till Frändefors antager landet ett bördigare utseende i det större äkersalt utbreda sig för ögat, och ibland desamma höjer sig vördnadsbjudande Frändefors stora kyrka. De kringliggande boningarne börja alltmera förråda valmåga och trefnad, samt en och annan mindre herregård eller förmögnare bondes herrelika hem utmärker sig ibland de öfrige. Vid Österbyns gåstgifvaregård antager det valodlade landet, med ångar och vidsträckta, böljande sädesfält med löften om hoppfull skörd, samt bär och der afvexlande med skuggrika löfdungar, karakteren af ett skånskt eller seelandskt landskap och till dess försköning höjer sig Bollstad kyrkas göthiska tornspira öfver de omgifvande lundarne. — Så bör det andeliga ofvan det jordiska goda höja blicken och tankan upp mot de goda gåfvornas eviga upphof och kalla! Detta lärer oss äfven naturen, ty vi se ju huru skogen, säden, blommorna ja till och med gräsen aningsoch trånadsfullt sträfva upp mot ljuset och solen. — Genom odlingens framsteg på Dal har hela Sundals och en del af Nordals härad, som är ett slattland, blifvit ett bördigt och sädesproducerande landskap, der man icke allenast har pröd alt äta och säd att så utan äfven betydligt af denna nödvändighetsvara att aflåta. Manga fartyg intaga nu spannmålsladdningar vid Dals kuster, och nyligen låg vid Sunnanå ett så kalladt skonertskepp och lastade, för att afgå härifrån direkte till England, det första fartyg som vid dessa stränder intagit last för en resa åt utlandet. Få dessa för landtmannen gynnsamma konjunkturer fortfara, så stiger landtbruket och välmågan med hvarje år, helst nu sedan bränvinsbränningen, med deraf följande missbruk och oredor, icke mera upptager landtmannens tankar och förlamar den omsorg och arbetskraft som jorden behöfver och hvilken hon så rikt och tacksamt återgaldar. Sådane