Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 augusti 1855, sida 1

sara att orättvist och tyranniskt motsätta sig min lycka, så vill jag minnas att Gud gifvit i mig min frihet. Och nu, vid den Gud, som sörlanat er dotter alla dessa behag, som göra henne oemotståndlig; vid den Gud, som ingifvit mig en så ren och uppriktig kärlek till henne; vid den barmhertige Gud, med hvilken hon försonat mig; vid den barmhertige Gud, Som aldrig låtit någon mened förbli ostraffad, svår jag att aldrig till maka taga någon annan än Tolla Feraldi! Tolla lutade sig mot honom för att omfamna honom, men hennes glädje var för stor och hon nedsjönk sanslös. Då hon återkom till besinning, slöt hon sig hårdt intill Lello. — Hvarför vill du resa? hviskade hon till honom. — Den fördömda resan! Jag sade ja utan att veta hvad jag gjorde. Jag vill återtaga mitt ord. — Res icke! Du ser hur svag jag är. Du vet ej om du får återse mig då du kommer tillbaka. Lello gret, lofvade guld och gröna skogar, och gick, försonad med dem alla. Då han kom hem, fann han skräddaren, gulddragaren och snörmakaren, hvilka voro beställda till honom i anledning af bans hofdrägt. — Han blygdes för att säga dessa menniskor att