Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 augusti 1855, sida 2

varande i ögonen, icke ens gresvinnan och hennes dotter, hvilkas ögon sökte hans sör att uppmuntra honom. Han gjorde ett försök att se på Tolla, men han kunde ej lyfta ögonen högre än till hennes händer, hvilka hopknäppta hvilade på hennes knän. Dessa små bleka och magra händer förde ett ännu långt vältaligare språk än grefve Feraldi. De erinrade Lello om så många kyska kyssar, så många ömma handtryckningar. Pekfingret på den högra handen hade så ofta höjt sig för att vänligt hota honom. Hur många gånger hade den ej lagt sig på Lellos läppar för att bjuda dem tystnad! Venstra handen bar den turkosring, som han sjelf sastat derpå i ett af de lyckligaste ögonblicken i sitt lif, och som han lofvat utbyta mot vigselringen. Dessa händers magerhet berättade honom en lång historia om hur mycket hon lidit för hans skull. Den högra handen, som var halföppen, liksom för att emottaga en vänskaplig band, syntes vända sig mot honom och säga: Du vill ej längre ha mig!