utan att veta hvarför. Sedan den sörsta rörelsen var förbi och hon hunnit beherrska sig, gick hon med ett raskt beslut in till de öfrige. — Nu har jag gråtit, sade hon, och nu är jag lugn. Låt mig nu veta hvad jag blifvit dömd att lida. Vid de första orden om Lellos afresa svimmade hon. Modren och Toto förde henne upp på hennes rum. Grefven följde efter, utan att tänka på Lello, som skyndade hem i den största förtvislan. J det han gick förbi portvaktarens rum, ropade han på Menico, stack honom tvenne scudi i handen och bad honom lemna underrättelse om Tollas besinnande. Han väntade tvenne timmar i en dödlig ångest. Slutligen kom Domenico: han var ovanligt blek, men såg föröfrigt lika lugn och sorglös ut som vanligt. — Säg mig fort, hur mår hon? ropade Lello. — Bättre, eccellenza! Hon har haft en häftig krampattack, men nu sosver hon — ni har ej dödat henne alldeles. Han tillade, i det han lade de båda mynten på bordet: — Der äro era pengar! Ni skall ju resa, således kan ni nog behöfva dem! Grefvinnan