och rundtomkring i landet ser man fruktansvärda Urder-, sträckningar, som för kortare eller längre tid tillbaka blifvit begrafne under nedstörtande klippstycken. Om en sådan berättas, att det var guden Thor, som med , tungum hamri slog mot fjellet och ödelade gården, hvars innevånare hade förnärmat honom genom att bjuda öl utur en kanna, i stället för att, såsom det passat sig, bjuda honom hela tunnan. Men vi hafva här gjort en digression och återvända derifrån till vårt ämne. — Under fortsättningen af denna färd mot vester, och sedan vi kommit en half mil på andra sidan Romsdalshorn, skönja vi grannskapet med hafvet. Fjellarne sänka sig; dalen vidgar sig småningom, under sakta sluttning mot vester; gräsrika ängar och frodiga sädesfält synas åter; här och der ser man ånyo fruktträd omkring boningarne och vilda löfträd af allehanda slag vittna om ett mildare klimat; dalens brännande hetta förmildras af svala sjövindar och med dem komma sjöfoglar, gamla bekanta till den, som ej är ovan vid hafvets grannskap. Ännu en stunds resa förbi den obetydliga, men romantiskt belägna Grytte kyrka, och vi befunno oss vid yttersta målet för min resa, Romsdalsfjorden! Sedan jag här fröjdat mig åt hafvet, huru obetydligt detta än må vara, inneslutet så om fjorden här är af höga berg, och efter att hafva vilat ut några timmar på Weblungsnäsets prydliga gästgifvaregård, tog jag här afsked af min vän botanikern. Hans väg skulle föra honom vidare kring Norges fjordar och dalar; min åter gick tillbaka, gick söderut, med hem met såsom mitt yttersta mål. Genom natt och dag skedde nu reträtten, utan någon synnerlig tillstötande omständighet, med undantag af den, att jag vid gästgilfvaregården Solhjem fick en så dålig häst, att jag måste lemna den efter första fjerdingsvägen och tillfots tillryggalägga återstoden af vägen, som utgjorde nära halfannan mil. Sedan jag nu hämtat mig något efter den forcerade resan och hunnit i föreställningen sammanbinda de många olikartade intryck, som dess växlingar åstadkommit, vill jag yttra några ord om norska allmogen, dess lif och seder, sådana jag vid det korta besöket bland de norske fjällarne funnit dessa. Norske bonden framlefver sitt lif bland sjellen; också har sjellet från urgammal tid påtryckt sina djerfva söner sin stämpel, han är likasom sammanvuxen med sina klippor. Från barndomen har han klättrat på dess höjder och uti dess svindlande djup; han har således lärt sig känna sin kraft och vet sjelf hvad han förmår. Han bor långt afsides mellan sina himmelshöga berg; han har derföre lärt sig att sjelf förarbeta hvad han behöfver; han gör sjelf sin vagn och sin åkerbruksredskap, bygger sjelf hus och lada, under det att hustrun spinner, väfver och syr för hela familjen. (Forts.)