Bref srån Norge. (Forts. fr. N:o 178) Vi må här yttra några ord om det slags förödelse, som är i fråga, så mycket mer, som de så kallade snöoch bergskreden just bland dessa höga fjällar oftast förekomma. När nemligen snön om våren begynner smälta på fjällets sidor, förlorar den osvanför liggande snömassan sitt nödvändiga stöd, lösrifves då från bergets topp och störtar plötsligen ner i dalen. Det lufttryck, som uppstår vid sådana tillfällen, är så förskräckligt, att träd och byggnader störta dervid omkull. Allt hvad snöskredet påträffar i sin väg, förer det med sig, störtar sig öfver husen i dalarne, begrafver dem eller rifver dem med sig ned i afgrunden. Ej nog dermed; det medför ofantliga massor af sand och grus, som kastas öfver de djupare liggande åkrarne och ängarne och alldeles förderfva dem. För några år sedan störtade ett sådant skred öfver en by i Sognedalen och begrof den och dess 43 innevånare med sitt grus. Som oftast kan man af bergets beskaffenhet sluta till om en sådan fara hotar eller ej; men i allmänhet äro alla menniskans ansträngningar att afväria olyckan sörgäfves; för att rädda husen, vidtager man ofta det försigtighetsmått, att lägga desamma omedelbart vid bergets fot; man hoppas då att skredet skall störfa förbi. På sådane ställen, som anses för vådliga, öfvergifva folket, när snön börjar smälta, sina boningar och söka då stundom tilllykt i sjelfva bergshålorna. — Ungefär detsamma, som vi här anfört, gäller ock om de s. k. bergskreden. Här och der ligger en enslig hydda; fjället skjuter ut öfver densamma, och den oerfarne resanden ryser förskräckt tillbaka, ty det förekommer honom som om klippan i ögonblicket skulle störta ner öfver den oförvägne, som vågat här uppställa sin bräckliga bostad. Men den norske bonden, som bor der hans far och farfar bodde före honom, skådar med lugn upp till dessa hotande fjäll. Han vet väl att den tid möjligen kan komma, då detta berg skall störta ner och plötsligen krossa honom och hans afkomma; men intill dess är han utan fruktan, hans lif är ju i Herrans hand, och han är ju vand att se fjället så hänga öfver sitt hufvud. Men när nu klippan på en gång rilves lös och brakande störtar igenom luften, då uppväckas rasande stormar, och förödelsen blir stor och förskräcklig. Det hände i Gudbransdalen 1789, att flera tusen hus förstördes och stora åkerland tillintetgjordes. Endast sand och grus intaga nu den plats, hvarest förr de vänliga boningarne stodo och der frodiga skördar gungade för vinden. Men det är ej alltid de närmast under berget liggande trakter, som äro utsatta för sådant missöde, utan också de aflägsnare,