Utrikes Nyheter. ENGLAND. Tidningen Sun har meddelat ett rykte, enligt hvilket vestmakterna erbjudit Österrike Donaufurstendömena, emot det att denna makt skulle afstå en del af sina besittningar i norra Italien till furstarne af Parma, Piacenza och Modena, hvilka hertigdömen skulle införlifvas med konungariket Sardinien. En korrespondent till den i allmänhet med stor försigtighet redigerade tidningen Corriere italiano omtalar detsamma såsom en säker underrättelse. Korrespondenten tillfogar, att när de allierade eröfrat Krim, skulle denna halfö öfverlemnas till Turkiet. — Ehuru man borde tro, att den tid, då furstarne delade länder och folk såsom egendomar och boskapsbjordar, nu var förbi, kan det ej nekas, att en delning, sådan som den ofvannämnda, vore en vinst för Europa i allmänhet och de delade länderna isynnerhet. Emellertid synes ryktet ej förtjena mycket förtroende, enär det just uppkommit på en tid, då Österrike afskedat en stor del af sina trupper, och Ryssland, som förbjudit spanmålsutförsel från sina länder, låter densamma vara fri vid österrikiska gränsen. Tidningen Morning Chronicle har offentliggjort de instruktioner, lord Russell erhöll från engelska regeringen, medan han deltog i Wienerkonferenserna. Ej långt förut hade dock regeringen i underhuset afslagit Disraelis begäran, att dessa instruktioner måtte meddelas underhuset. Den punkt uti instruktionerna, som isynnerhet har intresse, är den, som angår tredje garantien, eller Rysslands krigsmakt i Svarta Hafvet. Lord Clarendon förklarar, att England aldrig skall ingå på ett förslag, enligt hvilket Ryssland allt framgent finge hålla en lika stor flotta i Svarta Halvet, som före kriget, emot det att detta haf skulle öppnas äfven för andra makters krigsskepp. Derigenom, heter det i lord Clarendons instruktion till lord Russell, skulle blott uppnås en vapenhvila, men ingen fred, och England efter ett par års förlopp blifva trött vid att bestrida de utomordentliga utgifter, som erfordras, för att i Svarta Hafvet hålla en lika stor flotta, som den ryska. Enär det österrikiska fredsförslaget i sjelfva verket var alldeles detsamma, som det ofvannämnda, uti instruktionerna tydligt förkastade, är det svårt att förstå, huru lord Russell kunnat lofva förorda dels i penningar på 13 mill. rubel, med, såsom vår historieskrifvare yttrar, anog minutiösa återbetalningsvilkor. Kort derefter emottog Sverge af England 500,000 P. St. som ren subsid, utan återbetalningsskyldighet, hvilket ej befanns Åförödmjukande. Såsom ett ytterligare bevis på den 4grannlagenhet,. hvarmed Carl Johan bemötte Ryssland, då det gällde Sverges intressen, må följande ur samma förf:e anföras: Dessutom hyste de (Svenskarne) intet förtroende till kejsar Alexanders löften och ombytliga karakter, samt ansågo Ryssland på grund af traditioner och läge alltid och väsendiligt fiendtligt emot oss. De hade endast minne för de brutna ederna, den kränkta redligheten samt de under vänskapens mask verkställda rofferierna. Belägrade af dessa mörka tankar, trodde de derföre att prinsen omöjligen kunde omgifva sig med nog starka garantier, samt att han borde fordra en pant för de offer, han gjort. Sådan var Wetterstedis, Löwenhielms och Adlercreutz tanka, sådan till en del äfven general A-mselis, åtminstone enligt hvad ban sjelf försäkrade. Men lika lätt det var att upptäcka kejsarens förlägenhet, lika obenägen kände sig prinsen, ja nästan blygdes att begagna sig deraf för att afvinna honom förödmjukande vilkor. Han inskränkte sig derföre till att säga till honom: Om Napoleon tågar emot Petersburg, går jag med 20,000 man till Finland för att der förena mig med 40,000 Finnar, och kastar mig på Napoleons venstra flygel. I sådant fall skola dock Svenskarne svårligen lugnas, om jag icke begär af E. M:t ett provisoriskt afträdande af Finland såsom en underpant intilldess Norge tillfallit oss. Denna framställning gjorde ett obebagligt intryck på kejsaren, som äfven lät förstå att den var honom nog oväntad; han insåg faran af att som pant öfverlemna oss en besittning så nyligen vunnen och ännu fästad vid Sverige genom mionen och så många andra band. Han svarade derföre, med sin som vanligt artiga och i hög grad förbindliga ton: Jag skulle med nöje bevilja, hvad E. H. begär af mig, om jeg ej vore förvissad, att en dylik eftergift skulle ohjelpligt skada mitt anseende i Ryssland. Jag skulle snarare lemna er öarne Ösel och Dagö eller Riga. Kronprinsen bad derpå kejsaren uppriktigt säga, om han trodde, att en anordning af denna beskaffenhet skulle illa emottagas af hans undersåter, hvilket bestämdt bejakades, hvarefter prinsen återtog: Åvare det långt ifrån mig, sire, att vilja gifva edra undersåter anledning till klagomål emot E. M:t: jag afstår hellre hvarje garanti. Jag vill ej ha någon annan än E. M:s ord, och tryggar mig fullkomligt der