låter säga er, att hon väntar er i morgon afton. Då Lello dagen derpå inträdde i den sal, der han tillbragt så många lyckliga stunder, öfverföll honom en besynnerlig rysning. Ingen reste sig för att gå honom till mötes, och Tolla var alltför svag för att enligt vanligheten skynda emot honom. Grefven och Toto voro festligt klädde; man hade dragit förhängena framför de gamla familjeporträtten åt sidan, och Lello stod midt framför tio generationer af familjen Feraldi. Grefven pekade på den länstol, som var framställd för Lello, och började derefter med fast men likväl sorgsen röst: — Lello Coromila, ni ser att vårt familjeråd är samladt. Jag har kallat mina förfäder till denna högtidliga sammankomst — jag skulle önska att jag äfven kunnat hitkalla edra. Ni ämnar lemna Rom för en lång tid — jag säger en lång tid, ty det behöfves ej mer än en månad för att förändra en så ung mans åsigter och tankar. Denna resa har ni ej sjelf önskat — men er onkel och er bror ha gjort den till en nödvändighet för er. Jag vet af hvad skäl. (Forts.)