Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 augusti 1855, sida 3

kring ett af krypdjurets ben. I detsamma kom spindeln ner igen och vi sågo honom då linda en annan tråd om ett ben på motsatta sidan af hans utsedda oslars kropp. Ater skyndade spindeln upp i sin väf, men kom straxt ner igen, för att kring en annan af gråsuggans många fötter fästa en snara, hvarefter han ånyo ilade upp. Sålunda fortfor ban under flera minuter att kring åtskilliga delar af sitt bytes kropp fästa dessa nästan osynliga, men dock snärjande, trådar. Gråsuggan, som i sin sort var temligen stor, bemödade sig af alla krafter att komma lös, men förgäfves. Hon förmådde icke slita sina bojor och de fåfänga bemödanden hon gjorde syntes blott mera insnärja henne deruti. Då nu hennes kamp blef allt svagare och svagare drog spindeln sina trådar allt tätare och tätare tillsammans, och då hon var nästan alldeles utmattad, började han draga upp henne från golfvet. Detta förmådde han dock icke på en gång: — först drog han hufvudet och framdelen af insekten ungefär en half tum från golfvet, seden den bakre delen; så fortfor han att arbeta, tills gråsuggan var fem å sex tum högt i luften. Sålunda måste hon dö, hängande i bojor. Spindeln var, som vi redan anmärkt, helt liten och knappast tiondedelen så stor och tung, som dess byte. kenraktärsdrag hos hästen. Hästen äl skar, liksom elefanten, prydnader och grannlåter. Han framskrider stolt och krämar sig, när han är utstyrd med fjädrar, klockor och annat lappri. Samma karaktersdrag har åsnan. De spanska mulåsnedrifvarne, som alltför väl känna denna egenskap hos dju ren, begagna sig deraf då de vilja straffa dem för något begånget fel. De beröfva då den fyrbenta deliqventen dess fjädrar och klockor och låta den intaga det sista ledet i truppen. Den smärta, som mulåsnan känner öfver denna skyms är ofta så stor, att hon alldeles icke vill äta; och straffet måste merändels förkortas. på det att djurets helsa ej må alltför mycket lida deraf. (Fam. Journ.) TS SS