Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 augusti 1855, sida 2

Sverige förde ungefär samma språk! Nog af, Napoleon befallde den 10 Januari 1812 prinsen af Eckmöhl, befälhafvare öfver franska trupperna i norra Tyskland, att ofördröjligen besätta Pomern och ön Rugen. Denna tilldragelse är till och med i sina detaljer så allmänt bekant, att vi ej skola spilla många ord på dess beskrifning. Pomerns besättande af fransoserna den 27 Januari (1812) verkställdes de första dagarne med en viss grad af anständighet, om än de intågande genom falska förespeglingar om uteslutande vänskapliga assigter med denna inmarsch snarare narrade sig in i det så godt som försvarslösa landet, än i allo gingo tillväga som tappra krigare och riddersmän egnar och anstår. Men detta sken af foglighet försvann snart, och alla vidtagna åtgärder vittnade, att fransmännen behandlade Pomern och Rugen som ett fiendtligt land. Genast efter franska truppernas inryckande i Pomern, säger statsministern von Engeström, blefvo konungens embetsmän fängslade, förde till Hamburg, hotade med döden eller genom bedragliga löften förgafves uppmanade att bryta sin ed och sina pligter; landets sista tillgångar uttömdes genom dryga beskattningar; kronofartyg tvingades genom kanonskott att i Pomerns hamnar qvarblifva, och utrustades sedan till franska kapare, alla beställningar inom provinsen fylldes med franska agenter, och slutligen blefvo två svenska regementen afväpnade och såsom krigsfångar afförde till Frankrike. Den förste, som meddelade kronprinsen den vigtiga nyheten om infallet i Pomern, var dåvarande generaladjutanten och kabinettskammarherren grefve Carl Löwenhielm, som samma dag var på vakt hos konungen. Man varicke oberedd på händelsen, hvarmed Napoleon hotat alltsedan 1809, och i sjelfva verket visade sig Carl Johan mera belåten än öfverraskad deraf, alldenstund Frankrike genom denna handling gjorde sig skyldigt till en brytning, den prinsen önskade, utan att vilja ådraga sig förebråelsen att hafva framkallat den. Sedan han med uppmärksamhet läst Peyrons rapport, lade han den på bordet och reste sig upp; hans ansigte antog ett uttryck af mer än vanlig liflighet, och i det han skarpt fixerade grefven, sade han till honom: Välan! Handsken är således kastad, och jag skall upptaga den. Derefter fortsor han: Från denna dag böra vi icke ega någon tvekan mera! Sverige måste taga ett bestämdt parti; det måste åter utmärka sig genom denna djerfva flygt, som tillhörde det under Gustaf Adolfs tid. Det har gjort förluster, men det har icke förnedrat sig, och dess roll skall blifva att gifva samma föredöme i Norden, som Spanien gifver i södern.Då grefve Löwenhielm på förhand kände kronprinsens tanka i detta afseende och sjelf var öfvertygad om nödvändigheten för Sverige att lösgöra sig från det fransyska systemet, svarade han, att vi ej hade mer än ett val, neml. att närma oss Ryssland och England, samt att på denna väg försöka att grundlägga vårt oberoende och erhålla en ersättning för våra förluster genom Norges förvärfvande. Javäl, inföll kronprinsen, som tyckte om att hos grefven finna en politisk åsigt, hvilken fullkomligt öfverensstämde med hans egen; då Napoleon anfaller oss, srikallar han oss från förbindelser, dem omständigheterna tvungo oss att underskrifva, och det står oss hädanefter fritt att fatta ett beslut. Vi hafva en särskild beskickning till kejsar Alexander; de grunder, hvarpå den kommer att underhandla, skola hufvudsakligen blifva desamma, hvarom vi nyss blifvit ense; skulle ni vilja åtaga er denna beI skickning? Grefve Löwenhielm svarade med anspråkslöshet, att han vore en i diplomatiska värf ännu opröfvad förmåga, men att han med nöje skulle esterkomma kronprinsens önskan, om han dermed kunde vara sitt fådernesland nyttig och derjemte lemna H. K. H. ett bevis på Sin tillgifvenhet. Grefve Carl Löwenhielms val var utan gensägelse ganska lyckligt. Bildning och redbar karakter, förenad med en lycklig talegåfva och en i den stora verlden vunnen erfarenhet och takt, gjorde honom ganska skicklig till det värf, man anförtrodde honom. Hans samtal med kronprinsen egde rum d. 4 Februari om f. m., och redan om e. m. samma dag hade kronprinsen med egen hand utkastat de hemliga instruktioner, hvilka skulle tjena grefve Löwenhielm till rättelse under den vigtiga beskickning, som anförtroddes honom, och hvarmed grefven den 8 Februari beI gaf sig af på väg från Stockolm till Petersburg. (Forts.)