Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 augusti 1855, sida 2

gars neutralitet. För de åsigter vi hår uttalat hafva vi i föregående utdrag ur BergmanSchinkel bjudit tillräckliga skäl; men läsaren må icke föreställa sig att vi dermed uttömt dem; vi behöfva blott vända om några blad i dessa minnen,? och vi finna följande: Det var nödvändigt att med varsamhet gå till väga; och i samma mån afståndet mellan Frankrike och Sverige synbarligen ökades, samt utbrottet nalkades af den hotande verldskampen, syntes sörsigtigheten kräsva, att nationalandan försigtigt bearbetades samt tänkesätten småningom bereddes hos de män, hvilka omgåsvo tronen eller eljest genom sin ställning i den högre embetshierarkien voro kallade att understödja och befordra regeringens syften. De första svenskar, med hvilka Carl Johan, näst Wetterstedt och Platen, synes hafva med fullt förtroende talat om den nya politik han var sinnad att följa, voro grefvarne Gustaf och Carl Löwenhielm, begge tjenstgörande vid hosvet, samt egande i denna egenskap en nästan daglig beröring med den nye thronföljaren. Fruktande att i honom se ett blifvande verktyg för Napoleons herrskareplaner, hade de redan några veckor efter hans ankomst beslutit aflägsna sig från de allmänna ärendena och hofvet, och deras samtal med prinsen vid detta tillfälle år betecknande. Ni fruktar, sade prinsen, att tjena i en fransk prefektur, sedan ni tjenat i en oberoende monarki. Jag medger att skenet kan synas berättiga eder fruktan, men emellertid bedrager det eder. Stanna ännu åtta månader hos mig, och om vi då äro i en ställning af politiskt beroende, så lemna mig, jag har ingenting deremot; ja måhända skall jag sjelf följa er. Dessa ord voro tillräckliga, för att föra de begge grefvarne på andra tankar; de beslöto att troget följa kronprinsen på hans nya bana, och höllo ord; ty vi återfinna deras namn i alla de stora skiften, som utmärkte Carl Johans historia från denna tid. Kronprinsen återtog: Men såg mig nu upprigtigt: hvad tror ni allmänheten skall tänka om denna omkastning i Sveriges politiska system ? Enligt vår öfvertygelse (svarade den ene af grefvarne), den E. K. H:s höga förtroende i dubbel mån ålägger oss att yttra utan all förställning, delas E. K. H:s åsigter i ifrågavarande afseende endast af några få högt uppsatta och betydande män; men hela den öfriga nationen önskar endast att hämnas på Ryssland, och begriper icke, att då kejsar Alexander inkräktade Finland, verkställde han endast Napoleons befallningar; den ser följaktligen i Napoleon sin hämnare och svärmar snart sagdt för honom. Jag visste det, återtog Carl Johan, och jag håller eder räkning för er upprigtighet. Jag vet att min uppgift är svår, och den är det i dubbel mån i följe af dessa svenska nationens inrotade tänkesätt. Men låtom oss med grannlagenhet söka verka på allmänna meningen, och för att hindra svenskarne att beständigt vända sina blickar åt öster, sökom att draga dem åt vester, och låtom oss hoppas på sramtiden. Sedermera under vistelsen på Drottningholm eftersommaren 1811 bemödade sig Carl Johan flitigt att för sina syften vinna flere betydande män såväl bland sin närmare omgifning, som af hären. Nästan hela statsrådet, det högre krigsbefålet, sjelfva de betydande personer, som mest ifrat för kronprinsens val, generalerne Wrede, Essen, Skjöldebrand, icke minst Engeström, jemte Adlercreutz och Lagerbring, alla studsade vid tanken att göra gemensam sak med Ryssland mot Napoleon. Wrede utfor i förebråelser mot grefve Carl Löwenhjelm, som han trodde hafva styrkt kronprinsen till detta system. En annan slags vedersakare af Carl Johans politik var dåvarande generalmajoren af Tibell, ehuru mindre betydande. Vi skola längre fram redogöra för alla dessa förhållanden, och anmärke nu endast, att Tibell snart föll i prinsens onåd, och eftersom han på sin hustrus sida egde slägtingar i Frankrike, begärde och erhöll han (den 2 Oktober 1811) permission att resa dit, för att se dem. Men detta blef endast en förevändning, ty han indrogs så helt och hållet i franska åskådningssättet, att han sökte bedrifva sakerna derhän, att Sverige skulle så godt som tvingas att fortfarande omfatta kejsar Napoleons statssystem. Föröfrigt bar det aldrig blifvit rätt upplyst, huruvida ITibells resa blifvit uppgjord i samråd med något politiskt parti i Sverige; man känner endast att