ven af dessa slingrar sig den namnda vagen, srån hvilken man skådar ner i det svindlande djupet. Som man på de flesta ställen ej aktat nödigt att förse vågen med ledstånger mot den underliggande dalen, kan fården här blifva vådlig. Ett sidosprång af hästen skulle störta den resande ett och annat tusen fot ned i djupet. Men man fruktar ej härför. Hufvudet kan väl svindla, då man skådar nedåt, men föremålen i de ofvanom liggande regionerna draga den resandes uppmärksamhet från tanken på hvarje fara. Eftersom man närmar sig mot hafvet, fördjupas dalarne mellan bergen mer och mer och fjällspetsarne springa ofta med lodräta sidor upp till en häpnadsväckande höjd. Här ser man de mest fantastiska och bizarra sormationer. Än är det menniskohufvuden som i evig förstening stå deruppe, än är det torn och kolonner, som pryda dessa rysligt sköna bergmassor. Romsdalhorn, det högsta af alla och som håller i höjd nära en half svensk sjerdingsväg, slutar i en topp, liknande ett horn; dit har mensklig fot aldrig nått; blott ögat söker med häpnad dess svindlande höjd. Hvad som i denna del af dalen gör resan än mera dyster och hemsk är den omständighet, att dessa fjäll med sina ofantliga stenmassor ofta hänga utöfver den resandes hufvud. De synas vilia ramla, dessa jättekummel, och med sina stalper begrafva allt hvad som ligger under desamma, men en osynlig hand håller dem tillbaka, och dessa till utseendet lösa klippor hänga der i höjden nu såsom för tusen år sedan, utan att rubbas utur sitt läge. Dock inträffa ej sällan ras; derom vittna de ofantliga stenblock, hvarmed dalen stundom är syld och mellan hvilka vägen letar sig fram. Ej många veckor före vår resa genom denna trakt hade ett sådant ras inträffat. Vägen hade förstörts, elfven hade tagit en annan rigtning, och ofantliga massor af sand och kullersten vittnade om den nyss öfvergångna förödelsen. Forts.)