framt och jemnt, för att Lello skulle bäfva vid tanken på en två månaders skiljsmessa. Under allt detta lät Morandi skrifva till grefvinnan, att han sett hennes dotter i Lariccia i midten af December månad, att ban funnit henne ännu långt skönare än alla de beskrifningar man gjort honom om henne, och att om Tolla endast afslagit hans hand för att ej lemna Rom, så vore han beredd att bosätta sig i hufvudstaden. Victor Feraldi ville att man skulle läsa detta bref för Lello, men Tolla motsatte sig det allvarligt. En dylik förtrolighet, sade hon, skulle se ut som en hotelse. Emellertid skulle det ej hafva varit ur vägen om detta bref kommit honom för ögonen, ty hans tankar började för hvarje dag mer och mer sysselsätta sig med Frankrike och England. Tolla anade detta så föga, att hon sjelf använde en del af aftonen för att låra honom franska. Hans framsteg voro ej betydliga: lärarinnan och eleven invecklade sig till den grad i konjugationen af verbet aimer, att de nära nog aldrig hunnit längre. Då grammatiken blef alltför tråkig för dem, öppnade Tolla emellanåt en fransk bok, lade den framför Lello, och tvang honom mildt att stafva, läsa och öfversatta. Då timman var slut, kysste den tacksamme eleven sin lärarinna.