Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 augusti 1855, sida 1

En afton läste de tillsammans fabeln om de båda dufvorna. Sedan Lello mödosamt pluggat igenom densamma, tog Tolla boken ur hans hand och öfversatte hela fabeln i fria vers, eller snarare i en slags rythmisk prosa. Hennes mjuka, klangfulla och sköna röst egde något underbart djupt, som gick till själen. Lello såg de harmoniska orden liksom flyga omkring sig, och han trodde sig se framför sig denna sernas gudotter, som aldrig öppnade munnen utan att perlor och smaragder föllo från hennes läppar. Då Tolla fattade hans hand, i det hon öfversatte den vackra versen: Ålskade, hvarföre tåga Till ett sjerran, okändt land? vet, en verld, så rik och herrlig, Finnen hos er sjelfve J, såg han ned framför sig och utbrast i tårar. Samma morgon hade hans onkel sagt till honom då de gingo ur messan: — Jag känner verkligen samvetsagg nu för tiden. — Ni, onkel? — Ja, jag gör icke min pligt. Din bror reser till London, och jag stannar qvar har i stället för att ledsaga honom. Jag uppossrar mina pligter för mina vanor. i (Forts.)