Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 31 juli 1855, sida 1

och göra mig bekant med seterlifvet. För det ta ändamål togo vi in hos en bonde, en he. dersman af äkta norska slaget, gjorde på afto nen ett besök i den nära derintill belägn: prestgården. Här lästes tidningarne för sist; posten, med så mycket större begärlighet, son vi i nära fjorton dar varit skiljda från berö ring med den tidqningsläsande verlden. Tj värr, stod Sebastopol ännu qvar och ingen glådjande underrättelse var tillfinnandes! I öfrigt var det ett besynnerligt afbrott i vårt naturlil att få the, att dricka vin och vatten, att slå slå sig ned vid ett på civiliseradt sätt dukadt bord. Också hade jag, denna högtid till ära, låtit det fjorton dagar gamla skägget falla. — Presten, som var mycket vänlig och förekommande, utstakade vår marschroute för saterfärden, böd oss taga hus uti hans seter och föreslog oss församlingens klockare till vägvisare. Ej annorlunda än med den största tacksamhet kunde vi begagna oss af dessa fördelar, och begåfvo oss i väg följande dagens afton, då solens hetta något mildrats, till det halfannan mil aflägsna stället. Vi utgjorde en liten karavan, fyra man högt, min reskamrat, jag, vår beskedlige klockare, med det odödliga namnet Jordhöj. Jag säger odödligt, ty han benämnes, på norskt manr, efter sitt boställe, och utan tvifvel hafva alla hans företrädare sedan århundraden burit samma namn. Den fjerde personen i sällskapet var vår värd Hage, också han bärande ett på angifna grunder odödligt namn. Våra nödvändigaste effekter, såsom ytterrockar etc. hade Hage kräfjat på sin lilla häst. Sålunda, en ringa hop och illa väpnad, begålvo vi oss i väg, med den vissa utsigten att åtminstone i sex till åtta timmars tid få göra en promenad öfver fjäll af flera tusen fots höjd, genom träsk och moras, öfver bäckar och strömmar, och detta allt uti obanad mark, eller i bästa fall på så kallade kovägar, som blott sällan beträdas af mensklig fot. Hvad vi i sådant hänseende väntat, uppfylldes till punkt och pricka. Dock var ingen ibland oss, som klagade öfver trötthet, hvilket så mycket mindre hade varit i sin ordning, som vår beskedlige klockare hela tiden underhöll oss med sin språksamma uppmärksamhet och särskildt för mig redogjorde för en mängd förhållanden, rörande det liturgiska och rituala uti den norska kyrkoförfattningen. ÅÄndtligen voro vi framme kl. ett på natten, letade oss fram till den pastorala setern och hade så när skrämt till döds den beskedliga seterpigan, som i sitt omornade tillstånd ej genast insåg, att vi voro hyggliga menniskor, hvilka ej ville röra henne med ett endaste finger. Sedan hon något hämtat sig, öppnade hon den lilla, men gästfria dörren, och vi kröpo in i det tarfliga herberget. För att visa sig rätt förbindlig mot så rara främmande, och som hon med skäl ansåg att vi behöfde något till lifs, dukade hon upp det bästa hon egde, skrifvarebröd, smör, som, i brist på porcelän, upplades på en i form af en pall tillyxad, på fyra fötter hvilande fyrkantig brädstump. Sjelfva piece de resistance för måltiden var ett stort fat med grädda, här flöde benämnd, och så tjock som dalkarlsgröt. Med smöret, brödet och mjölken gick det för mig förträffligt; då var jag i mitt element. Men