(Insandt.) fos Redaktionen begäres plats för följande tliga ord till en i Newyork bosatt landsmana före hennes afresa på ett besök hos sina domsvanner i det ursprungliga saderneslanaf en älven i Newyork bosatt lanåäsmen, n. I hvarje varmt och ädelt menskubröst, Hur pröfvad: än af ödet eller åren, En känsla trogen blir till lifvets höst, Ett minne lefver. evigt unet. som våren. Ej afståud eller tid kan plana ut, Ej lycka eller sorg förmå att släcka De känslors varma glöd, som bvar minut Vår sälla barndoms rika minnen väcka. Hvarheldst Du dväljes — fjerran eller när — I glädje eller sorg — i nöd — i lycka, Uti Ditt inre Du en lag dock bär, Ifrån hvars magtspråk Du ej kan Dig rycka. Dess bud är kärlek och en evig tro At fosterlandet, der Du först såg ljuset, At minnet af den stilla, sköna ro, Hvari Du växte opp i Fadershuset. Känn, hur af vemods fröjd Ditt hjerta slår, När minnet för Dig till Din barudomsdalar! Känn, hur i ögat bränner varm en tår När på sitt Gudaspråk med Dig det talar Om hem och lekar, och den hulda krets Der kärlek ur hvar blick log Dig till möte, Der vaksam ömhet alltid var tillreds Att skyddande Dig sluta till sitt sköte. När så Du vandrat uti minneta lund Och lefvat om igen de dar, som svunnit, Hur greps Du ej af längtan mången stund, Hur har Din själ ej ofta häftigt brunnit Af åtrå att en gång ännu få se De kära föremål, de aldrig glömda, Och än ett bandslag åt de vänner ge, Som än i grafvens natt ej äro gömda. Ena krets af vänner samlats bär i qväll, Flyttfoglar alla ifrån sosterlorden. — Hvem af oss skulle ej sig känna säll, Att åter helsa få den kära Norden? Dock — alla få det ej; — men en och hvar, Som hemåt går, att vänners händer trycka, Må vara viss. han lemnar vänner qvar, Som lisligt fröjdas åt hans jjusva lycka. I qväll är afskedsfest. — Snart timman slår Då seglen spännas ut för vestanvinden, Då maka ifrån barn och make går Med hurtigt mod, men tårar uppå kinden, Att trampa än en gäng den Svenska jord, Att slägt och vänner uti famnen sluta, Att helsa våren i vår sköna Nord, Och tårar på Föräldra-urnan gjuta. Ej uti sorg, men uti glädje må Vårt afsked firas. Hell Dig, vår väninna, Må lyckan följa Dig på vågor blå, Må i Din syskonkrets Du glädje fiona! O, helsa Sverges sköna blomsterstrand, Dess berg, dess strömmar, och dess skog och dalar Från söner, döttrar här på fjerran strand, Till hvilkas hjertan jem dess minne talar!